“Ja, fru Mercer”, hade Eleanor svarat. Hennes röst var skarp, kylig, professionell och saknade helt den tvekan som normalt skulle åtfölja en order om att förstöra en högt uppsatt mans karriär under hans livs största kväll. Det fanns inga frågor. Bara omedelbar, brutal effektivitet.

“Du var mer än bara en assistent för fem minuter sedan, Vanessa”, påpekade jag kallt, och synade henne uppifrån och ner. “Njut av resan ner till botten. Jag hör att arbetsmarknaden för assistenter med noll diskretion och tvivelaktig moral är ganska tuff just nu. Ett litet tips: du kanske vill sälja det där halsbandet. Det är allt du kommer att få ut av honom.”

Vakterna började släpa en kämpande, skrikande Daniel och en hysteriskt gråtande Vanessa över det polerade marmorgolvet, bort mot de stora dubbeldörrarna. Gästerna, USA:s affärselit, stod pressade mot väggarna för att ge plats, och stirrade på skådespelet. Många höll upp sina telefoner. Videorna skulle vara över hela Wall Street innan midnatt.

När dörrarna äntligen slog igen bakom dem och skriken dämpades, sänkte sig återigen en kompakt tystnad över rummet. Musiken var fortfarande avstängd. Kvarterets mäktigaste personer stirrade på mig i en blandning av chock, rädsla och en märklig, nyfunnen respekt.

Jag vände mig om. En servitör stod helt stilla intill mig. Jag sträckte ut handen, och han räckte mig darrande en ren vit tygservett. Jag torkade långsamt och metodiskt bort den sista klibbiga champagnen från min kind och min hals. Sedan släppte jag servetten på bordet bredvid mig.

Jag mötte Robert Langs blick. Han stod som i givakt.

“Ett oförglömligt evenemang, Robert”, sa jag med ett litet, kyligt leende. “Jag beklagar att jag måste dra mig tillbaka tidigt. Jag ser fram emot att personligen se över kvartalsrapporten med er på måndag morgon i vårt styrelserum på Manhattan. Se till att ni har en lista med minst tre starka kandidater för den regionala chefsposten redo till dess. Någon med… klass.”

“S-självklart, fru Harlow”, stammade han, och bugade igen. “Självklart. Ha en… en god kväll.”

Utan ett ord till vände jag på klacken och gick mot utgången. Mina klackar klickade rytmiskt mot marmorn. Folkmassan delade sig omedelbart och bildade en respektfull gata för mig att gå igenom. Ingen vågade andas.

När jag klev ut i den svala kvällsluften på gatan, stod min chaufför, Thomas, redan och väntade med den svarta stadsjeepen. Han höll upp dörren, hans ansikte lika outgrundligt som alltid, även om han omöjligt kunde ha missat min champagneindränkta klänning.

“Hem, fröken Harlow?” frågade han mjukt.

“Ja, Thomas”, svarade jag och sjönk ner i det mjuka lädersätet. “Hem till takvåningen. Och ring Eleanor, säg åt henne att möta mig där om en timme. Vi har ett äktenskapsförord att förvandla till ett avrättningsdokument.”

Tre dagar senare.

Styrelserummet högst upp i Harlow Capitals skyskrapa på Manhattan svävade bland molnen, ett tyst, isolerat akvarium av glas och borstad stål långt ovanför stadens larm. Jag satt vid ena änden av det massiva valnötsbordet, klädd i en kritvit, skräddarsydd Armani-kostym – en avsiktlig och skarp kontrast till den ‘billiga’ marinblå klänningen Daniel hade hånat. Håret var stramt uppsatt. Jag kände mig oövervinnerlig.

Eleanor satt på min högra sida, oklanderlig i marinblått, hennes blick fixerad på dörren. Framför henne låg en tjock, prydlig bunt med juridiska dokument.

Klockan slog prick nio när de dubbla frostat glas-dörrarna öppnades, och Daniel leddes in av en säkerhetsvakt.

Kontrasten mot mannen från festen var slående, nästan tragisk. Han såg hemsk ut. Han tycktes ha åldrats tio år på tre dagar. Hans vanliga, perfekta frisyr var okammat rufsigt, som om han hade dragit händerna genom det om och om igen. Han bar samma kostym som på festen, men nu var den skrynklig och solkig. Mörka, lila ringar låg under hans blodsprängda ögon. Han hade en skugga av skäggstubb på hakan.

All arrogans, all falsk självsäkerhet som hade definierat Daniel Mercer, var fullständigt bortsopad. Kvar fanns bara en man som hade insett vidden av sin egen dårskap.

När jag hade beordrat Eleanor att spärra korten och frysa de gemensamma kontona den kvällen, hade fällan slagit igen med brutal kraft. Daniel hade åkt direkt till lyxhotellet han ofta använde för sina ‘möten’ med Vanessa, bara för att få sitt kort nekat i receptionen. När han i panik försökt ta ut kontanter, insåg han att kontona stod i hans frus – hans obskyra lantisfru, trodde han – namn. Porschen han älskade mer än något annat? Registrerad på ett av mina skalbolag och omedelbart anmäld som stulen av mina advokater när han vägrade lämna tillbaka den. Polisen hade bogserat bort den från motellet han till slut hamnat på, mitt framför ögonen på honom. Den dyra lägenheten inne i stan, som han trodde han betalade för? Ägd av Harlow Real Estate Trust. Låsen var bytta innan solen gick upp.

Han ägde bokstavligen ingenting förutom kläderna han bar, en handfull personliga tillhörigheter, och en samling väldigt dyra Rolex-klockor som nu befann sig i en pantbank i Queens.

Han sjönk ner i stolen mittemot mig, utan att ens våga möta min blick. Han stirrade på sina egna händer, som darrade svagt mot bordsskivan.