Innan någon av säkerhetsvakterna hann ta ett steg mot bordet, hände det som ingen i rummet hade kunnat förutse. Martha, den äldre hushållerskan som tjänat i herrgården i decennier, gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud. Hennes ögon spärrades upp i ren skräck, och hon tog sig krampaktigt för bröstet.

“Det är Martha. Sjukhuset ringde precis. Ambulansen kom aldrig fram. De blev prejade av vägen fem kilometer härifrån av en svart SUV. Sjukvårdarna är medvetslösa… och Martha är borta.”

Luften sögs ut ur rummet. Emmas hand flög ofrivilligt upp till munnen. Martha. De hade tagit henne. De visste att hon kunde berätta sanningen.

Adams käkar spändes så hårt att Emma trodde att benet skulle spricka. Hans ögon blev svarta av vrede. “Någon i mitt säkerhetsteam har läckt ambulansens rutt,” sa han. Hans röst var inte mer än en dödlig viskning. “Någon här inne arbetar för dem.”

Han vände sig snabbt mot Emma, tog ett bestämt grepp om hennes arm och drog henne mot dörren.

“Vart ska vi?” flämtade hon när hon försökte hålla jämna steg med hans långa ben.

“Till mitt privata rum. Den här herrgården är inte säker längre. Vi har en läcka, och om de har tagit Martha, är de förmodligen redan på väg hit för att rensa upp resten av lösa trådar. Och du, Emma,” sa han och såg på henne med en brinnande beskyddarinstinkt, “är den största lösa tråden av dem alla.”

Mörkret utanför fönstren kändes plötsligt oändligt mycket farligare. Stormen piskade mot taket och åskan mullrade över den stora herrgården, en olycksbådande symfoni som markerade början på en natt där gränserna mellan fiender och allierade hade suddats ut, och där en felaktig rörelse kunde kosta dem båda livet.