Innan någon av säkerhetsvakterna hann ta ett steg mot bordet, hände det som ingen i rummet hade kunnat förutse. Martha, den äldre hushållerskan som tjänat i herrgården i decennier, gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud. Hennes ögon spärrades upp i ren skräck, och hon tog sig krampaktigt för bröstet.

Adam rynkade pannan. “Victoria dricker bara champagne. Hon visste att jag skulle ta vattnet. Hon måste ha instruerat Martha att förgifta vattnet.”

“Men Martha var livrädd,” fortsatte Emma, hennes tankar snurrade snabbt. “Hon skakade. Hon var under enorm press. Tänk om hon i sin panik… hällde giftet i champagnen av misstag? Eller tänk om hon medvetet gjorde det?”

Adam såg på henne med en oförstående blick. “Medvetet? Varför skulle Martha vilja döda Victoria?”

“För att hon inte ville döda er,” sa Emma mjukt. “Martha sa det själv innan hon svimmade. ‘Det var för honom. De sa att min dotter…’ Om Victoria hotade Marthas dotter för att tvinga henne att mörda er… kanske Martha i sista stund valde att vända vapnet mot den som tvingade henne. Hon visste att Victoria skulle ta champagnen.”

Insikten slog ner i rummet som en blixt. Adam lutade sig tillbaka i fåtöljen och stirrade in i elden. Victorias ambitioner var kända. Adams företag, Hale Industries, stod inför en enorm fusion. Om Adam dog innan bröllopet, men efter att testamentet – som nyligen uppdaterats till Victorias fördel som hans blivande fru och förmyndare över vissa tillgångar – trätt i kraft, skulle hon ärva en ofattbar förmögenhet utan att behöva leva i ett äktenskap hon egentligen inte ville ha.

“Marcus,” sa Adam, hans röst nu kall och hård som stål. “Jag vill att du samlar ihop alla övervakningsband. Sätt dubbla vakter utanför Victorias dörr. Hon får under inga omständigheter kontakta någon utanför denna byggnad. Inga telefoner, inget internet.”

“Ja, sir. Och polisens ankomst?”

“Släpp in kommissarie Reynolds och hans team, men låt dem prata med mig först. Jag vill inte att detta läcker till pressen innan jag har hela bilden klar för mig.”

När Marcus hade lämnat rummet blev det återigen tyst mellan Adam och Emma. Elden knastrade. Det var långt förbi midnatt nu, och herrgården kändes mer som ett fängelse än ett hem.

Adam reste sig upp och gick fram till fönstret som vette ut mot de mörka trädgårdarna. Månen dolde sig bakom tjocka moln, och regnet hade börjat slå mot rutorna.

“Du räddade livet på den kvinna som planerat min död,” sa han tyst. “Och i förlängningen, om din teori stämmer, så avslöjade du hela konspirationen innan hon hann försöka igen.”

“Jag gjorde bara mitt jobb,” svarade Emma, även om hon visste hur ihåligt det lät.

Adam vände sig om, hans blick fixerade henne. “Ditt jobb var att servera hors d’oeuvres och plocka undan smutsiga tallrikar, Miss Cole. Ikväll klev du långt utanför dina arbetsuppgifter. Och genom att göra det, har du målat en gigantisk måltavla på din egen rygg.”

Emma svalde hårt. “Jag är van vid att vara en måltavla.”

“Inte på den här nivån,” sa han bestämt. “Människorna som Victoria arbetar med – hennes farbäders nätverk, styrelsemedlemmarna som motsätter sig min fusion – de spelar inte samma spel som din korrupta sjukhusfinansiär. De får inte lägenheter att brinna. De får hela byggnader att försvinna, och människorna i dem reduceras till aska. Du är ett vittne nu. Det enda vittnet som såg Marthas reaktion, som identifierade giftet, och som ställde till med en scen inför hundra av stadens mest inflytelserika personer.”

Han gick fram till henne tills han stod bara en meter bort. Hans närvaro var överväldigande. Han var en man formad av makt, men i detta ögonblick fanns det en mjukhet i hans röst som överraskade henne.

“Från och med detta ögonblick arbetar du inte längre som hembiträde i denna herrgård,” sa Adam.

Emmas hjärta sjönk som en sten. Han sparkade henne. Självklart gjorde han det. Hon var en komplikation, en säkerhetsrisk. “Jag förstår,” sa hon och sänkte blicken, beredd att vända sig om och gå upp till sitt lilla rum på vinden för att packa sin väska ännu en gång.

“Jag tror inte du gör det,” avbröt han och fångade hennes blick igen. “Du går inte någonstans. Du flyttar in i gästsviten bredvid mitt sovrum på andra våningen. Du kommer att ha säkerhetsvakter dygnet runt. Du kommer att arbeta direkt under mig som en personlig konsult i den här utredningen.”

Emma stirrade på honom, orden verkade inte vilja forma sig i hennes mun. “En… konsult? Herr Hale, jag är en undersköterska på flykt. Jag vet inget om företagsspionage eller mordutredningar.”

“Du vet hur man läser människor,” replikerade han. “Du såg det ingen annan såg. Du tänker snabbt under press. Och framför allt…” Han tog en kort paus. “…du är den enda personen i mitt liv just nu som inte har någonting att vinna på min död. Det gör dig ovärderlig.”

Innan Emma hann svara öppnades dörren igen. Marcus stod i dörröppningen, andfådd och med en mörk blick.

“Sir. Vi har ett problem.”

“Vad nu?”