Innan någon av säkerhetsvakterna hann ta ett steg mot bordet, hände det som ingen i rummet hade kunnat förutse. Martha, den äldre hushållerskan som tjänat i herrgården i decennier, gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud. Hennes ögon spärrades upp i ren skräck, och hon tog sig krampaktigt för bröstet.

“En kvinna som har arbetat för min familj sedan jag var barn ligger döende på golvet, Victoria. Ett glas giftigt nog att döda inom några minuter erbjöds till dig, men var tydligen ämnat för mig. Och din största oro är din fest?”

“Det är uppenbarligen ett missförstånd!” fräste Victoria och pekade en lång, rödmanikyrerad nagel mot Emma. “Det är hon! Hon måste ha lagt något i drinken och skyller på Martha! Hur annars skulle hon veta att något var fel med den? Hon har varit här i sex dagar, Adam. Sex dagar! Vem vet vem hon egentligen är eller vilka av dina konkurrenter hon arbetar för?”

Det var ett listigt drag. Emma kände hur blodet frös till is i hennes ådror. Hon var en främling här. En obetydlig anställd med en bakgrund hon helst höll dold. Vem skulle de tro på? Den vackra, rika fästmön från en av landets mäktigaste familjer, eller ett hembiträde som “råkade” se något i glaset?

Adam tittade på Emma. Han granskade henne noggrant. Han såg rodnaden på hennes kind efter Victorias örfil, som nu hade formats till ett tydligt, handformat märke. Han såg hennes enkla, svarta uniform, nu fläckad av damm från golvet. Men mest av allt såg han hennes ögon. De var inte fyllda av den underkastelse eller rädsla som han var van vid att se hos sina anställda. De brann av en tyst, envis överlevnadsinstinkt.

“Följ med mig,” sa Adam. Det var inte en inbjudan; det var en order.

Emma reste sig långsamt. Sjukvårdarna höll fortfarande på med Martha, men de hade fått igång en svag hjärtrytm och förberedde henne för ambulansen som nu hördes tjuta i fjärran.

Victoria tog ett steg framåt och grep tag i Adams arm. “Vart ska du ta henne? Hon ska överlämnas till polisen omedelbart!”

Adam drog sin arm ur Victorias grepp med en mjuk men bestämd rörelse. “Jag ska prata med henne på mitt kontor. Du, Victoria, ska gå till gästrummet i östra flygeln och stanna där tills jag säger något annat.”

“Du kan inte mena allvar! Du väljer att låsa in din framtida fru och ta med dig hembiträdet i enrum?”

“Just nu,” sa Adam kallt, “är hembiträdet den enda personen i det här huset som jag är helt säker på inte försökte döda mig ikväll. Gå till östra flygeln, Victoria.”

Utan att vänta på hennes svar, vände sig Adam om och började gå mot den stora ektrappan. Emma tvekade i en sekund, kastade en sista blick på Martha, och skyndade sedan efter honom. Hennes hjärta bultade hårt i bröstet. Hon hade kommit till den här herrgården för att gömma sig från sitt förflutna, för att smälta in i tapeten och bli osynlig. Nu hade hon plötsligt hamnat mitt i centrum av ett mordförsök på en av världens rikaste män.

De gick genom de långa, tysta korridorerna. Musiken hade tystnat för länge sedan. Det enda som hördes var ljudet av Adams läderskor mot de antika mattorna och Emmas egna, lätta steg. Konstverk värda miljoner hängde på väggarna och stirrade tyst ner på dem.

Adam stannade framför ett par tunga dubbeldörrar i mörkt mahognyträ. Han öppnade dem och steg in i sitt privata bibliotek och kontor. Rummet doftade av gammalt papper, läderbindningar och en subtil antydan av dyr rökig whisky. En enorm öppen spis dominerade den ena väggen, där en eld knastrade hemtrevligt – en skarp kontrast till den isande stämningen mellan dem.

Han gick fram till en kristallkaraff på ett sidobord, hällde upp två glas bärnstensfärgad vätska och vände sig mot henne. Han räckte fram det ena glaset.

Emma skakade på huvudet. “Jag dricker inte på arbetstid, herr Hale. Dessutom, med tanke på kvällens händelser, är jag lite misstänksam mot vätskor serverade i kristallglas.”

Ett kort, nästan omärkligt leende fladdrade förbi på Adams läppar innan hans ansikte återgick till sitt allvarliga tillstånd. Han ställde ner det ena glaset och tog en djup klunk av det andra.

“Sätt dig, Emma,” sa han och pekade mot en djup läderfåtölj framför brasan.

Hon satte sig. Kanten på sätet, rak i ryggen, händerna prydligt knäppta i knät. Hon lät inte blicken flacka.

Adam satte sig i fåtöljen mittemot. Han lutade sig framåt, vilade armbågarna på knäna och såg rakt in i hennes ögon. Den tysta intensiteten i rummet var nästan kvävande.

“Vem är du egentligen, Emma Cole?” frågade han.

“Jag är ett hembiträde, herr Hale. Jag anställdes förra måndagen av er husfru, fru Higgins.”

“Ett hembiträde som omedelbart känner igen tecknen på förgiftning, utför perfekt hjärt-lungräddning under extrem stress, och inte blinkar när min fästmö skriker anklagelser och örfilar henne.” Han lutade huvudet lite på sned. “Du sa tidigare att du brukade vara undersköterska. Varför slutade du? En kvinna med din kompetens byter inte ut en karriär inom sjukvården mot att damma mina bokhyllor utan anledning.”