Hon stirrade på honom. En lång, isande sekund där hela deras gemensamma fjortonåriga historia smulades sönder till aska. Marc stod där i sin skräddarsydda smoking, mannen hon hade älskat, mannen hon hade offrat sin egen karriär för, och plötsligt såg hon honom för vad han verkligen var: en fegis. Hans hand sträcktes ut, en instinktiv, desperat gest för att röra vid hennes arm, för att återta den kontroll han just insett höll på att glida honom ur händerna.

Rummet exploderade i kaos. Folk bläddrade frenetiskt i dokumenten. Marc stod fastfrusen, hans ögon vidöppna, stirrande på Élise som om hon vore en utomjording. Gérard Beaumont grep tag i bordskanten för att inte falla ihop.

“Det… det är en bluff,” stammade Gérard, och svetten pärlade sig i pannan. “Paul Moreaus aktier makulerades efter… efter hans brott!”

“Vilket brott, Gérard?” frågade Élise mjukt. Hon lutade sig fram över glaset, hennes ansikte bara några decimeter från hans. “Menar du det bedrägeri du begick? De miljoner du stal och gömde i Panama, och som du sedan förfalskade min fars signatur för att täcka över?”

Ett kollektivt flämtande hördes runt bordet.

“Förtal!” skrek Gérard, men rösten bröts. “Detta är förtal! Ni har inga bevis!”

“Sida fyra i er mapp,” sa Lenoir lugnt till styrelsen. “Kopior av originalöverföringarna från 1998, med Monsieur Beaumonts handstil och hemliga kontonummer. Grafoanalytiker bekräftade förfalskningarna i morse. Vi har även vittnesmål från de revisorer som mutades till tystnad. En formell polisanmälan lämnades in för trettio minuter sedan av Monsieur Vallier.”

Gérards ben gav till slut vika. Han sjönk ner i sin stol, ett tomt, förstört skal av den mäktiga man han varit bara minuter tidigare. Spelet var över. Tjugo år av lögner hade hunnit ikapp honom.

Élise vände äntligen blicken mot Marc. Han stod kvar bland åskådarstolarna, blek som ett lakan. Hans värld, hans karriär, hans älskarinna – allt hade kretsat kring Gérard Beaumonts makt. Och nu såg han den makten förintas av den kvinna han hade behandlat som smuts.

“Élise…” viskade han. Hans arrogans var borta. I dess ställe fanns bara ren skräck. “Élise, snälla. Vi… vi kan prata om det här. Vi är en familj. Jag är pojkarnas far.”

“Du slutade vara en del av vår familj i går kväll, Marc,” svarade hon kallt. “Du visade mig exakt vem du är. En opportunist. En man som gladeligen frotterade sig med mannen som förstörde min far, bara för att få en befordran. Du var villig att kasta bort ditt eget kött och blod för en röd klänning och lite makt.”

Hon vände sig mot styrelsen, som nu satt i absolut, hänförd tystnad.

“Jag yrkar på att styrelsen omedelbart avskedar Gérard Beaumont från alla hans positioner i Vallier-gruppen, med omedelbar verkan,” deklarerade Élise. “Jag yrkar också på att en extern revision inleds av hans division. Och slutligen…” Hon tittade på Marc med en blick som kunde frysa vatten. “…kräver jag att strategichefen Marc Delcourt avskedas. Eskorteras ut ur byggnaden omedelbart av säkerhetspersonal. Ingen avgångsvederlag. Inga rekommendationer.”

Styrelseledamöterna tittade på varandra. Med fyrtionio procent av rösterna framför sig fanns det inget val. De tryckte på sina knappar. Skärmen på väggen blinkade till:BESLUT ENHÄLLIGT GODKÄNT.

Säkerhetsvakterna steg fram och lade sina händer på Gérards och Marcs axlar. Marc försökte slita sig loss. “Du kan inte göra så här mot mig! Jag är ingenting utan det här jobbet! Élise!”

“Ut ur mitt hus, Marc,” sa Élise. Orden ekade exakt de han hade använt tolv timmar tidigare, men nu med vikten av miljarder och krossade imperier bakom sig.

De släpades ut. Dörrarna stängdes. Tystnaden i styrelserummet var kompakt.

Élise Moreau drog ut ordförandens stol, som stod tom i väntan, och satte sig ner. Hon kände sin fars närvaro i rummet. Han hade äntligen fått sin upprättelse. Hon lade händerna platt på det svala glaset och såg ut över de församlade makthavarna.

“Så,” sa hon, och ett litet, genuint leende rörde vid hennes läppar för första gången på länge. “Låt oss börja arbeta.”