Hon stirrade på honom. En lång, isande sekund där hela deras gemensamma fjortonåriga historia smulades sönder till aska. Marc stod där i sin skräddarsydda smoking, mannen hon hade älskat, mannen hon hade offrat sin egen karriär för, och plötsligt såg hon honom för vad han verkligen var: en fegis. Hans hand sträcktes ut, en instinktiv, desperat gest för att röra vid hennes arm, för att återta den kontroll han just insett höll på att glida honom ur händerna.

“Barnen,” upprepade hon mjukt. “Samma barn som du kastade ut i regnet i går kväll. Du förlorade rätten att tala om dem i samma ögonblick som du lät din älskarinna skratta åt dem i deras eget hem.” Hon vände sig mot säkerhetsvakterna. “Den här mannen stör mig.“

“Självklart, Madame,” sa en av vakterna. De tog ett bestämt grepp om Marcs armar och började dra honom mot utgången, trots hans protester.

Élise följde efter Lenoir till en privat hiss som krävde nyckelkort. De åkte upp, förbi Marcs våningsplan, förbi Gérards våningsplan, högst upp till den sjuttionde våningen. Den verkställande sviten.

Dörrarna gled upp till en tyst värld av tjocka mattor, mahogny och dämpad belysning. De leddes in i ett hörnrum med panoramafönster över hela Paris. Vid ett massivt skrivbord satt en äldre man i rullstol. Han hade slangar kopplade till näsan från en syrgastank, och hans ansikte var fårat av ålder och sjukdom. Men hans ögon – de var knivskarpa. De var ögonen hos en rovdjurskung som vägrade dö innan han hade städat upp i sitt rike.

Antoine Vallier betraktade henne länge. “Du är så lik honom,” sa han med en röst som var raspig men full av pondus. “Du har Pauls ögon. Samma oböjliga envishet.”

“Ni kände min far,” sa Élise och ställde sig framför skrivbordet. Hon satte sig inte ner. “Ni var med och grundade det här företaget med honom. Och sedan lät ni honom dö i vanära.”

Vallier slöt ögonen för ett ögonblick, som om orden orsakade honom fysisk smärta. “Sätt dig ner, Élise. Snälla.”

När hon hade slagit sig ner i läderfåtöljen lutade Vallier sig framåt. “Året var 1998. Företaget stod på randen till ett genombrott, en fusion som skulle göra oss till en global aktör. Men vi hade ett hål i balansräkningen. Ett massivt, förödande hål. Någon hade förskingrat miljontals franc genom skalföretag.”

“Gérard Beaumont,” sa Élise. Det var inte en fråga.

“Ja,” nickade Vallier tungt. “Gérard. Han var vår finanschef. Han hade förlorat pengarna på katastrofala spekulationer och försökte täcka sina spår. Men när revisorerna började närma sig, fick han panik. Han kom till mig. Om sanningen kom ut skulle fusionen kollapsa, företaget skulle gå i konkurs och tusentals anställda skulle förlora sina jobb.”

“Så ni offrade min far.”

“Paul var vår chefstekniker. Han förstod inte finanserna på samma sätt. Gérard hade förfalskat dokument med Pauls signatur. Det var det perfekta brottet. Jag stod inför ett val: att avslöja Gérard och se hela vårt livsverk brinna ner till grunden, eller att låta Paul ta smällen, sopa det under mattan som ett ‘internt misstag’ och tvinga honom bort från företaget med tystnadsplikt och hot om polisanmälan.”

“Ni förstörde hans liv för att rädda ert eget skinn,” sa Élise, rösten skakade av återhållen vrede. “Han förlorade allt. Sin heder, sina vänner, sitt liv.”

“Jag bär den skulden varje dag,” sa Vallier. “Och jag har levt med Gérard Beaumont som en parasit i mitt företag i tjugo år, låtit honom tro att han vann, låtit honom bygga sin egen maktbas. Men jag har vetat att min tid är utmätt. Min cancer är obotlig. Läkarna ger mig högst tre månader. Jag vägrar att lämna över mitt imperium till mannen som mördade min bästa vän.”

Han gjorde en gest mot advokat Lenoir, som klev fram och lade en tjock, läderbunden mapp på skrivbordet framför Élise.

“Nyckeln du fick i går,” fortsatte Vallier, “går till ett privat bankfack i Zürich. I det bankfacket finns de originalaktier som tillhörde din far. När vi tvingade bort honom, krävde Gérard att hans aktier skulle makuleras. Men jag gjorde aldrig det. Jag överförde dem till en stiftelse i hemlighet. Dessa aktier har vuxit, multiplicerats med företagets expansion. Du, Élise Moreau, kontrollerar nu trettiofyra procent av Vallier-gruppen. Det är mer än vad jag äger, och långt mycket mer än vad Gérard Beaumont äger. Du är majoritetsägaren.”

Élise stirrade på mannen framför sig. Rummet snurrade. Trettiofyra procent av ett globalt konglomerat. Det var summor som övergick hennes förstånd. Det innebar miljarder. Det innebar total, absolut makt.

“Varför igår kväll?” frågade hon, andningen ytlig. “Varför kom ni mitt under Claras födelsedagsfest?”

Valliers mun drogs till ett grimaserande leende. “Jag har låtit övervaka Gérard och hans allierade i månader för att förbereda mitt drag. Jag visste om hans dotters affär med din make. Jag visste att Marc Delcourt är Gérards lilla knähund, handplockad för att säkra Gérards makt på strategiavdelningen. När mina säkerhetsmän rapporterade att din make hade kastat ut dig och dina barn i regnet för att fira Gérards dotter… bestämde jag mig för att teatern var över. Det var dags att dra upp ridån.”

Han lutade sig tillbaka i rullstolen, utmattad av ansträngningen att tala. “Gérard försöker kalla till ett extrainsatt styrelsemöte klockan två i eftermiddag för att förklara mig dement och ta över ordförandeskapet innan jag hinner agera. Han tror att han har rösterna. Han vet inte om dina aktier.”