Hon stirrade på honom. En lång, isande sekund där hela deras gemensamma fjortonåriga historia smulades sönder till aska. Marc stod där i sin skräddarsydda smoking, mannen hon hade älskat, mannen hon hade offrat sin egen karriär för, och plötsligt såg hon honom för vad han verkligen var: en fegis. Hans hand sträcktes ut, en instinktiv, desperat gest för att röra vid hennes arm, för att återta den kontroll han just insett höll på att glida honom ur händerna.

“Och vad vill ni att jag ska göra?” frågade Élise, även om hon redan kände svaret. Elen som pulsade i hennes ådror var inte längre rädsla, utan ren och skär adrenalin.

“Gör vad du vill med dem,” väste Vallier, och för första gången såg hon en glimt av hänsynslös njutning i hans ögon. “Krossa dem. Ta tillbaka din fars heder. Rensa ut företaget. Maître Lenoir är din advokat nu. Hon har alla bevis från 1998, originaldokumenten som visar Gérards förfalskningar. Allt är förberett för polisen, om du vill gå den vägen. Men först måste du krossa dem i styrelserummet.”

Élise tittade på mappen. Hon tänkte på Marc, på hans arrogans i går kväll, på hur han hade justerat sina manschetter och bett henne ta in på hotell. Hon tänkte på Claras skratt. Hon tänkte på sin far, sittande i deras kalla kök, begravd i papper och skulder, medan Beaumonts drack champagne på Rivieran.

Hon lade handen platt över lädermappen. “När sa ni att styrelsemötet börjar?”

“Klockan fjorton noll noll,” sa Lenoir med ett litet leende.

“Perfekt,” sa Élise och reste sig upp. Hennes röst var stadig, fylld av en iskall, vacker beslutsamhet. “Det ger mig gott om tid att köpa en ny klänning. Jag vill inte ha på mig något som min ex-make någonsin har sett.”

Styrelserummet var klätt i mörk valnöt, dominerat av ett långt bord i massivt glas som blänkte under de infällda strålkastarna. Runt bordet satt tolv av Europas mäktigaste män och kvinnor. Stämningen var spänd, luften vibrerade av osagda hot och kalkylerade risker. Längst fram, vid ordförandens plats som vanligtvis ockuperades av Vallier, stod Gérard Beaumont. Han såg självsäker ut i sin kritstrecksrandiga kostym. Bakom honom, i stolarna reserverade för chefer utan rösträtt, satt Marc Delcourt. Marc såg fortfarande blek ut efter morgonens incident i lobbyn, men hans blick var fäst på Gérard som en drunknande man som klamrade sig fast vid en livboj.

“Mina damer och herrar,” började Gérard med sin lenaste, mest övertygande röst. “Vi är samlade här i dag eftersom vår grundare, Antoine Vallier, tragiskt nog inte längre är kapabel att leda oss. Hans hälsa har svikit honom, och under de senaste månaderna har vi sett tecken på kognitiv svikt. Det smärtar mig djupt, men för företagets framtid, för våra aktieägare, måste vi agera. Jag föreslår en omedelbar omröstning för att utse en tillförordnad ordförande och verkställande direktör.”

Ett mummel gick genom rummet. Vissa nickade instämmande, andra såg obekväma ut. Marc lutade sig framåt och skickade en uppmuntrande blick till en av styrelseledamöterna han hade bearbetat under veckorna innan.

“Är det någon som har en invändning innan vi går till omröstning?” frågade Gérard. Han räckte ut handen för att trycka på knappen för den elektroniska röstningen.

Dörrarna till styrelserummet slogs upp med en kraft som fick glaset att skallra i sina ramar.

Alla huvuden vändes mot ingången. Där, flankerad av Maître Lenoir och två av Valliers personliga säkerhetschefer, stod Élise Moreau. Hon var klädd i en benvit, skräddarsydd klänning från Dior, som föll med knivskarp precision. Hennes hållning var rak, hennes blick fixerad på Gérard Beaumont som en falk som låst blicken på sitt byte.

“Jag har en invändning,” sa Élise. Hennes röst var lugn, men den bar genom det stora rummet utan ansträngning.

Marc ställde sig upp så häftigt att hans stol välte bakåt med ett högt kraschande ljud. “Élise? Vad i helvete gör du här? Säkerhetsvakter! Ta ut henne!”

Ingen rörde sig. Säkerhetsmännen i rummet tittade på Lenoir, som gav dem en diskret huvudskakning. De stod kvar.

Gérard Beaumonts ansikte förlorade all färg. Hans mun öppnades och stängdes, men inga ord kom ut. Han stirrade på Élise som om han såg ett spöke. Och på ett sätt gjorde han det. Han såg Paul Moreau stå framför sig.

“Madame Delcourt,” sa en av styrelseledamöterna, en äldre kvinna från den schweiziska banksektorn. “Det här är ett slutet möte. Endast aktieägare och inbjudna chefer får närvara.”

“Jag vet,” sa Élise och började gå med jämna steg mot bordets huvudända. “Och mitt namn är inte Delcourt. Det är Moreau. Och jag är här i egenskap av aktieägare.”

Marc skrattade till, ett desperat, nervöst ljud. “Aktieägare? Du äger inte en enda aktie i detta bolag, Élise. Du har tappat förståndet. Gérard, snälla, förlåt henne, hon genomgår en mental kris på grund av vår skilsmässa…”

“Håll tyst, Marc,” sa Élise utan att ens titta på honom. Hon nådde fram till bordet och lade ner den tjocka lädermappen. Maître Lenoir klev fram bredvid henne och delade ut kopior av dokumenten till var och en av styrelseledamöterna.

“Mina damer och herrar,” sa advokat Lenoir och tog över ordet med professionell kyla. “Låt mig presentera Élise Moreau. Enda arvtagare till Paul Moreau, medgrundare av Vallier-gruppen. Som ni kan se i dokumenten framför er, äger Madame Moreau trettiofyra procent av bolagets aktier. Röststarka A-aktier, utfärdade 1998 och skyddade i en stiftelse fram till denna dag av Antoine Vallier personligen. Hon är bolagets enskilt största ägare. Hon har dessutom Monsieur Valliers fullmakt för hans resterande femton procent.”