Élise stannade upp och lyssnade. Ljuden från striden ovanför var nu bara dova dunsar, nästan oförmärkta. Men hon visste att det inte skulle dröja länge innan förföljarna sprängde upp dörren och följde efter dem.
Hon vände sig mot Arnault. Han lutade sig mot den kalla stenväggen, kippande efter andan, ögonen vida av panik.
– Du förstår väl vad som just hände? frågade hon, hennes röst var hård och skoningslös i det trånga utrymmet.
– De… de hittade oss.
– Nej. De visste att vi var där. Ingen kunde ha organiserat en sådan räd på tio minuter. De väntade på oss. De visste att du hade blivit infångad, de visste exakt vilken anläggning du fördes till, och de visste exakt vilken tidpunkt jag skulle anlända för att förhöra dig.
Arnault svalde tungt. – Förrädaren.
– Ja, sa Élise. Och den enda personen utanför Marseille som kände till alla dessa detaljer, den enda personen som visste att jag personligen hade flugits hit ikväll…
Hon avslutade inte meningen. Hon behövde inte göra det. Svaret slog ner i hennes medvetande med en kraft som hotade att få henne att tappa fotfästet.
Överste Marc Delcourt.
Mannen som hade rekryterat henne. Mannen som hade stått vid hennes sida när de sänkte kistorna för hennes teammedlemmar i jorden. Mannen som just hade gett henne hennes liv tillbaka i matsalen. Han var den som hade skickat in hennes team i döden i Damaskus. Han var läckan.
En våg av avsky och vrede, djupare än något hon någonsin känt, sköljde över henne. Hon mindes hans trötta ögon i helikoptern. Hans oro. Allt var ett spel. Han hade hämtat henne inte för att han ville att hon skulle lösa fallet, utan för att han ville se till att både hon och vittnet raderades samtidigt. Det var det perfekta sättet att städa undan det sista misstaget från Damaskus.
Élise slöt ögonen i en sekund och lät raseriet härda till iskall beslutsamhet. Det fanns inte längre någon säker hamn. Det fanns ingen befälhavare att rapportera till, ingen order att följa. Från och med nu befann hon sig utanför kartan. Hon var ett spöke, precis som hon hade varit i matsalen – men nu var hon ett spöke med ett syfte.
– Var är den? frågade hon plötsligt och slog upp ögonen.
– Vad?
– Den krypterade enheten. Bevisen. Var gömde du den?
Arnault tvekade en sekund, men insåg sedan att han inte hade något annat val än att lita på henne. Hon var det enda som stod mellan honom och döden i denna fuktiga tunnel.
– I en bankfack i Genève, svarade han tyst. Under ett falskt namn. Jag har nyckeln inopererad i mitt lår.
Élise nickade kort. Hon tittade ner på sin kommunikationsutrustning. Den var fortfarande aktiv, kopplad till DGSE:s krypterade nätverk. Hon drog upp en kniv från sitt bälte, skar av sladdarna och krossade sändaren under kängan.
– Genève, sa hon. Det är en lång väg från Marseille.
– Hur ska vi ta oss dit? Hela landets säkerhetsapparat kommer att leta efter oss. De kommer att sätta dit oss för massakern däruppe.
– Låt mig oroa mig för det, svarade Élise och drog upp kragen på sin jacka mot kylan.
Hon vände sig om och började gå djupare in i tunneln, bort från ljuden av död, bort från det liv hon kände, rakt in i skuggorna.
Camille Renaud hade haft fel den dagen i matsalen. Élise Daley representerade inte ingenting.
Hon representerade hämnden. Och hämnden hade precis vaknat.
