– Ja, viskade Arnault. Jag sparade allt på en krypterad enhet. Jag gömde den innan de tog mig i Damaskus. Det är min livförsäkring. Men jag kommer inte åt den själv. Om jag rör mig mot den, dör jag. Jag behöver ditt skydd. Jag ger dig namnen på de korrupta officerarna, du ger mig en ny identitet i ett land där de aldrig kan hitta mig.

Innan Élise hann svara, släcktes taklampan i förhörsrummet med ett skarpt knäpp.

Total mörker föll över dem.

Élise reagerade omedelbart. Hennes militära träning tog över och trängde undan alla känslor. Hon sparkade sin stol bakåt, drog sitt vapen från hölstret och rörde sig tyst längs väggen.

Ett dovt, pulserande ljud ekade genom väggarna. Reservgeneratorerna borde ha slagit igång inom tre sekunder. Fem sekunder passerade. Tio. Inget ljus.

Sedan hördes det första skottet.

Det var dämpat, avfyrat med en ljuddämpare någonstans i korridoren utanför. Fler skott följde i snabb följd. Ljudet av kroppar som föll mot stengolv.

– De är här, viskade Arnault i mörkret, hans röst darrade av ren skräck. Jag sa ju det! De hittade mig!

– Håll käften och håll dig lågt, väste Élise tillbaka.

Hon rörde sig snabbt i mörkret, navigerade via minnet av rummets layout. Hon nådde fram till bordet, trevade i mörkret tills hennes hand fann Arnaults axel. Hon kände kedjorna från hans handbojor. Med ena handen letade hon febrilt i sina fickor tills hon fann dyrken hon alltid bar med sig. Det tog henne tolv sekunder att dyrka upp låset i det totala mörkret. Handbojorna föll till bordet med ett klirr.

Dörren till förhörsrummet exploderade inåt.

Tryckvågen kastade Élise och Arnault till marken. Ljuset från granaten bländade henne tillfälligt, en vit blixt som brände sig fast på näthinnan. Hon rullade runt, höjde sin P226:a och avlossade tre snabba skott mot silhuetten som rörde sig genom röken i dörröppningen. Silhuetten föll ihop utan ett ljud.

– Upp! skrek hon till Arnault och drog honom på fötter.

Korridoren utanför var fylld av rök och lukten av kordit. Det röda nödljusen hade äntligen aktiverats och badade källaren i ett spöklikt, blodrött sken. På golvet låg kropparna av de två operatörerna som hade eskorterat dem ner, deras taktiska utrustning indränkt i blod.

Var var Delcourt? Var var teknikerna?

Ett automatvapen började smattra längre ner i korridoren. Kulorna rev upp betongen i väggarna och skickade damm och splitter i luften. Élise drog ner Arnault bakom en tjock pelare just som en svärm av kulor passerade där de nyss stått.

Det var ett välkoordinerat angrepp. Detta var inte vanliga kriminella. Männen som rörde sig i korridoren bar avancerad mörkerutrustning och rörde sig med dödlig, militär precision.

– Hur många är de? flämtade Arnault och höll händerna för öronen.

– För många, svarade Élise kallt. Hon bytte magasin i sitt vapen och kikade snabbt runt hörnet. Tre män avancerade i formation.

Hon hade inget val. Om de stannade här skulle de bli instängda och avrättade. Hon letade snabbt igenom sina minnen av byggnadens ritningar, som hon hade skummat igenom i helikoptern. Källaren hade en underhållstunnel som ledde till hamnens avloppssystem, ett rör nätverk konstruerat under andra världskriget.

– När jag säger till, springer du mot dörren med den gula varningsskylten där borta, sa hon och pekade genom det röda dunklet. Titta inte bakåt. Bara spring.

– Men de kommer att skjuta…

– Spring! vrålade hon.

Hon lutade sig fram från sin täckning och öppnade eld. Hennes skott var precisa. Den främsta angriparen föll när en kula träffade honom i den obepansrade glipan mellan hjälmen och västen. De andra två kastade sig i skydd och besvarade elden.

Arnault rusade framåt som en skrämd hare. Han snubblade, återfick balansen och kastade sig mot underhållsdörren. Élise gav honom täckeld, drog sig sedan bakåt och följde efter honom. En kula snuddade vid hennes vänstra axel och rev upp kevlarvästens tyg, men trängde inte igenom. Smärtan var intensiv, som ett piskrapp, men adrenalinet trängde undan den.

Hon nådde dörren, knuffade in Arnault i mörkret bakom den och slängde igen ståldörren. Hon låste den tunga regeln från insidan precis innan tunga slag började hagla mot dörren från andra sidan.

– Nedåt, sa hon och tände den lilla taktiska ficklampan fäst vid hennes handled. Ljuskäglan skar genom ett tjockt mörker och avslöjade en rostig spiraltrappa som ledde ner i djupet.

Luften här nere var rå, kall och stank av mögel och saltvatten. De klättrade nerför trappan i tystnad, de enda ljuden var deras tunga andetag och ekot av deras steg mot metallen. När de nådde botten fann de sig själva i en vidsträckt, fuktig tunnel av sten. Vatten rann i en ränna i mitten.