Helikopterns rotorer slog skoningslöst mot den kalla nattluften. Ljudet var öronbedövande, ett rytmiskt dånande som vibrerade genom plåtgolvet och rakt upp i Élises kängo

Bakom en envägsspegel stod ett halvdussin tekniker och agenter. De tystnade och vände sig om när Delcourt och Élise klev in i observationsrummet.

Genom glaset kunde hon se honom.

Victor Arnault satt på en enkel metallstol i mitten av rummet. Han var handfängslad vid ett bord. Han såg ut som en skugga av den välklädde, arrogante finansman hon hade stött på i Damaskus. Kläderna hängde löst på hans utmärglade kropp. Han stirrade apatiskt in i den grå betongväggen framför sig, hans bröstkorg hävde sig långsamt och metodiskt.

– Han har inte rört sig på en timme, sa en av teknikerna lågt till Delcourt. Inget vatten, ingen mat. Han väntar bara.

Élise studerade honom noggrant. Hon letade efter tecken på bedrägeri, på bakhåll. Men hon såg bara en man som var bruten, en man som hade sprungit tills han inte längre orkade ta ett enda steg till.

– Stäng av mikrofonerna, sa Élise plötsligt.

Teknikern tittade osäkert på Delcourt, som nickade kort. En röd lampa på kontrollpanelen slocknade.

– Och kamerorna, lade Élise till. Jag vill inte att detta spelas in.

– Kommendör, det strider mot protokollet… började en av agenterna i rummet.

Élise vände sig om, hennes blick var så iskall att agenten omedelbart tystnade. – Mitt förra team dog på grund av att protokollet följdes och information hamnade i fel händer. Om han ska prata, så gör han det bara med mig. Ingen inspelning. Ingen logg.

Delcourt gav en signal med handen och skärmarna som visade förhörsrummet slocknade. – Du har tio minuter, Daley. Sedan måste vi flytta honom till en säkrare plats.

Élise nickade, drog ett djupt andetag och klev genom dörren in till förhörsrummet.

Luften där inne var instängd. Ljudet av dörren som stängdes med ett tungt metalliskt klick ekade genom det lilla utrymmet. Arnault lyfte inte blicken omedelbart. Det var först när Élise drog ut stolen mittemot honom och satte sig ner, varsamt men bestämt, som han sakta höjde huvudet.

Hans ögon var fyllda av en oändlig trötthet. Men när hans blick mötte hennes, flammade en liten gnista av igenkänning till liv.

– Kommendör Daley, kraxade han. Hans röst var förstörd, som om han inte hade talat på flera månader.

– Arnault, svarade hon lugnt. Hon lade sina händer platt på bordet. Du ser ut att ha haft fem hårda år.

Ett torrt, skrapande ljud som skulle kunna misstas för ett skratt undslapp hans läppar. – Fem år av att se sig över axeln varje jävla vaken sekund. Fem år av att vakna av minsta ljud. Ja. Det har varit hårt.

– Du bad om mig. Här är jag. Varför kom du ut ur skuggorna nu?

Arnault lutade sig framåt så långt handbojorna tillät. Kedjorna skramlade mot bordsskivan. – För att de hittade mig.

Élise smalnade av ögonen. – Vilka de?

– Samma människor som sålde ut ditt team i Damaskus. Syndikatet. De slutade aldrig leta. För tre dagar sedan var jag i en liten by i norra Italien. Jag trodde att jag var säker. Sedan såg jag dem. Två män. De visste exakt var de skulle leta. Jag kom undan med nöd och näppe, tog mig över gränsen till Frankrike. Jag insåg att det inte spelar någon roll hur djupt jag gräver mig ner. De har resurserna. De har ögonen. Och de har fortfarande sin man på insidan.

Élises hjärta slog ett hårt slag mot revbenen, men hennes röst förblev monoton och sval. – Berätta vad du vet. Du sa att vi hade en förrädare. Jag har letat efter den personen i fem år. Vem är det?

Arnault skakade på huvudet, ett desperat drag över ansiktet. – Jag vet inte namnet. Jag svär. Om jag visste det hade jag sagt det redan då. Vad jag vet är deras signalement, hur de opererar. Och jag vet varför ditt team var tvunget att dö.

Élise spände käkarna. – Varför?

– Därför att jag inte bara var ett vittne till en vapenaffär. Jag var revisorn. Jag byggde hela deras ekonomiska infrastruktur. Jag visste var pengarna fanns, hur de tvättades och, viktigast av allt, vilka tjänstemän inom den franska staten och militären som fick betalt av syndikatet.

Han svalde tungt och stirrade intensivt på henne. – Ditt team skickades inte för att rädda mig, Élise. Ni skickades dit för att dö. Uppdraget var en fälla från början till slut. Den som godkände operationen ORION-7 ville försäkra sig om att jag dödades i strid, och att ni tystades för alltid, eftersom ni hade kommit för nära.

Orden hängde i luften som gift. Élise kände en kall kår längs ryggraden. Hon tänkte på orderkedjan. Hon tänkte på de få personer som hade befogenhet att godkänna ett Black Ops-uppdrag av den kalibern.

– Har du bevis? frågade hon skarpt. En lista? Bankkonton?