Torres dök upp från ingenstans. Han drog sin stridskniv och körde den rakt genom Millers hand, den hela handen, och fäste den vid radiobilens plåtdörr. Blodet forsade ut i regnet. Millers vrål var öronbedövande.
“Jag ställer frågan en gång till,” sa jag, min blick låst i hans. “Var är Barnes?”
“Kontoret! Kontoret!” skrek Miller, ögonen rullade bakåt av smärtan. “Han är alltid på sitt kontor bakom domstolen på söndagsmorgnar! Han räknar veckans andelar! Snälla, ta ut den, ta ut den!”
“Bra,” sa jag.
Jag nickade mot Mac. Han slog Miller över bakhuvudet med kolven på sitt gevär. Polisen slocknade omedelbart och hängde slapp mot bilen, fortfarande fastspikad i dörren.
“Lämna honom,” sa jag. “Vi behöver en budbärare om han överlever chocken.”
Jag sträckte mig fram och slet bort polisbrickan från Millers blodiga uniform. En silvrig stjärna. Jag stoppade den i fickan.
Söndag morgon. Klockan var 08:00.
Sheriff William Barnes satt bakom sitt enorma skrivbord i ek inne på stationen. Rummet luktade av dyr cigarr och gammalt läder. På skrivbordet låg högar med kontanter – mutor från lokala företag och veckans andel av beslagtagna droger som sålts vidare på gatan. Han sippade på sitt kaffe och kände sig nöjd. Den lilla incidenten med basketpojken var redan under kontroll. Fackets advokater skulle krossa den där patetiska vaktmästaren i domstol. Vem skulle tro på en låginkomsttagare mot en respekterad polis?
Han plockade upp sin radio. “Jenkins, Miller. Ge mig en uppdatering. Har ni varit förbi sjukhuset igen?”
Radiotystnad.
Barnes rynkade pannan. “Bil tre och sex, svara. Vad fan håller ni på med?”
Inget. Bara statiskt brus.
Han slängde radion på bordet och muttrade en förbannelse. Idioterna hade säkert somnat i sina bilar igen. Han sträckte sig efter sin mobiltelefon för att ringa Miller privat. Inget nät. Ingen signal. Han stirrade på telefonen. Stationens fasta telefoner lyste alla med en blinkande röd lampa. Linjerna var döda.
En kall, obehaglig känsla började sprida sig i Barnes mage. Han var en rovdjur, och rovdjur känner av när miljön förändras. Något var fel. Mycket fel.
Han reste sig upp och gick fram till fönstret. Gatan utanför var tom på grund av regnet. Stationen var obemannad förutom honom själv på söndagsmorgnar. Plötsligt knackade det på hans kontorsdörr.
Han vände sig om, irriterad men lättad. “Kom in för fan!”
Dörren gled upp långsamt. Men ingen klev in.
På golvet, precis innanför tröskeln, låg en liten, brun kartong.
Barnes drog sitt vapen instinktivt. Han svepte med blicken över den tomma korridoren utanför. Ingenting. Inget ljud. Han gick sakta fram till lådan, sparkade till den lätt med foten för att försäkra sig om att det inte var en sprängladdning, och böjde sig sedan ner för att plocka upp den.
Han bar den till sitt skrivbord och sprättade upp tejpen med en brevöppnare.
När han såg vad som låg i lådan, stannade hans hjärta för ett slag.
Det var vice-sheriff Millers polisbricka. Den var täckt av torkat blod. Bredvid brickan låg ett litet svart USB-minne.
Barnes andning blev tung. Han stoppade in USB-minnet i sin dator. En videofil dök omedelbart upp på skärmen. Han klickade på play.
Skärmen visade Jenkins. Han satt i sin egen källare, bunden, blodig, gråtande som ett barn. Jenkins röst ekade i det tysta kontoret. Han erkände allt. Han rabblade upp kontonummer. Han berättade om drogerna Barnes sålde. Han berättade om morden på två vittnen förra året. Och sedan berättade han sanningen om Tyler Irwin.
Det var Barnes idé! Ungen käftade emot och Barnes tappade kontrollen…
Videon klippte plötsligt från Jenkins ansikte till svart. Sedan dök en textrad upp på skärmen, skriven i vitt mot svart bakgrund. Det fanns inget ljud.
Vi har dina män. Vi har dina pengar. Vi har ditt erkännande.
Skärmen blinkade till igen. En ny mening dök upp.
Du trodde att du krossade en ingen. Du hade fel. Jag är inte vaktmästaren.
En sista mening framträdde långsamt på skärmen, som ristad med en kniv.
Jag är Liemannen. Och jag är i byggnaden.
Barnes slog igen laptopen så hårt att skärmen sprack. Svetten bröt fram på hans panna. Han var isolerad. Hans två bästa män var borta. Hans livsverk var förstört. Och någon var inne i huset med honom.
Ett plötsligt, dånande KABOOM skakade hela byggnaden. Strömmen bröts omedelbart. Kontoret dränktes i totalt mörker, sparat endast det gråa ljuset som sipprade in genom de regniga fönstren. Nödbelysningen i korridoren slogs inte på.
Ghost hade sprängt huvudgeneratorn.
Barnes stod ensam i mörkret, greppade sin tjänstepistol med båda händerna. Han hörde ett ljud. Inte av polisstövlar. Det var ljudet av metodiska, tysta taktiska kängor som rörde sig genom stationens korridorer. Det lät inte som en man. Det lät som ett helt förband.
