Torres grep ett brutalt tag om Jenkins axlar och tryckte ner honom. Jenkins skrek, ett gällt, panikslaget ljud. Jag riktade vapnet ner mot hans högra knä.

Pfft.

Ljuddämparen hostade till. Jenkins skrik blev ett avgrundsvrål när 9mm-kulan splittrade hans knäskål och borrade sig ner i golvet. Blodet sprutade över heltäckningsmattan. Innan han hann andas in för ett nytt skrik, flyttade jag siktet till hans vänstra knä.

Pfft.

Han svimmade av smärtan omedelbart. Hans kropp hängde slapp i buntbanden, andningen ryckig och ytlig. Båda hans ben var nu lika förstörda som min sons.

“Mac, kom in och rensa kassaskåpet,” sa jag i radion. “Ta alla bevis. Lämna honom här. När han vaknar kommer han att veta exakt hur det känns att sitta i rullstol resten av livet. Måltavla ett neutraliserad.”

“Uppfattat,” sa Mac.

Vi lämnade villan i mörkret. Ingen i staden hade hört något. Ingen visste att maktbalansen just hade tippat över kanten.

En timme senare. Klockan var 06:45. Gryningen försökte bryta igenom de tunga molnen, men regnet fortsatte att ösa ner.

Vice-sheriff Miller patrullerade Highway 9, en enslig, skogskantad väg i norra delen av countyt. Han satt i sin radiobil, drack kaffe och lyssnade på countrymusik. Han kände sig oövervinnelig. Han hade precis skrämt skiten ur en gammal vaktmästare på sjukhuset och sett till att Barnes täckmantel var intakt.

Han visste inte att mörkret rörde sig med honom.

Elias låg på en höjd tvåhundra meter bort, osynlig under sin ghillie-suit. Det hällande regnet påverkade inte hans sikte det minsta. Han andades ut, lät pulsen sjunka och kramade avtryckaren på sitt McMillan TAC-50 prickskyttegevär.

Det grovkalibriga skottet bröt ljudvallen, men i åskvädret lät det bara som ännu en knall från himlen. Kulan, stor som en mans tumme, träffade motorblocket på Millers radiobil med en fruktansvärd kraft. Bilen ryckte till våldsamt, fronten sänktes när däcken exploderade och hela fordonet sladdade av vägen med ett tjutande av metall och bränt gummi. Den plöjde rakt in i ett dike och stannade.

Inne i bilen satt Miller omtumlad. Krockkuddarna hade löst ut. Kaffet hade stänkt över hela hans uniform. Han svor högt, sparkade upp dörren och ramlade ut i leran, djupt skakad. Han drog instinktivt sitt vapen.

“Centralen, det här är bil tre,” ropade han i sin axelradio. “Jag har blivit påkörd eller kraschat på Highway nio. Skicka en bärgningsbil och assistans.”

Bara statiskt brus svarade. Ghost hade blockerat alla radiofrekvenser inom en kilometers radie. Miller var helt isolerad.

Han såg sig omkring i det gråa morgonljuset. Skogen stod tyst och hotfull omkring honom. Plötsligt hördes ett ljud. Ett lugnt, metodiskt knarrande av kängor mot grus.

Miller siktade med sitt vapen ut i dimman. “Vem där? Visa händerna! Polis!” skrek han, men hans röst sprack av rädsla.

Ur dimman klev jag fram.

Jag bar ingen mask. Jag lät honom se mitt ansikte. Min stridsutrustning var svart som natten, och min HK416 hängde i sin rem över bröstet. Jag hade en pistol i handen, men siktade inte ens på honom. Jag bara gick rakt emot honom, ostoppbar, som en naturkraft.

Millers ögon spärrades upp. Han kände igen ansiktet, men hjärnan vägrade koppla ihop den brutala krigsmaskinen framför honom med den kuvade vaktmästaren från sjukhuset.

“Irwin?” flämtade han. “Vad i helvete… Stanna! Stanna eller jag skjuter!”

Jag stannade inte.

Miller sköt. Tre skott. Snabbt, i panik. Två missade helt i det dåliga ljuset. Det tredje träffade mig rakt i bröstet. Kraften fick mig att haja till, men den militära, keramikförstärkta kevlarplattan svalde kulan. Det kändes som ett knytnävsslag, inget mer. Jag fortsatte gå.

Millers ögon höll på att trilla ur sina hålor. Han hade skjutit mannen i hjärtat, och monstret stannade inte. Han vände sig om för att fly, för att springa rakt in i skogen.

En skugga föll ner från träden över honom. Mac. Den enorme operatören landade framför Miller, grep tag i hans uniformskrage med ena handen och kastade honom våldsamt tillbaka mot radiobilen. Miller kraschade mot huven och föll ner i leran, kippande efter andan.

Jag gick fram till honom. Han låg på rygg och stirrade upp på mig, handlingsförlamad av skräck.

“Du sa att jag inte ville ha Barnes som fiende,” sa jag tyst, ljudet av regnet överröstades nästan av kylan i min röst. “Du hade fel, Miller. Barnes är inte fienden. Han är ett lik som bara inte slutat andas än.”

Jag ställde min tunga känga på Millers handled och tryckte till tills ett otäckt knäck hördes. Miller skrek, ett patetiskt, gällt ljud. Hans pistol föll ur den obrukbara handen.

“Lyft upp honom,” sa jag till Mac.

Mac drog upp den gråtande polisen på fötter och tryckte upp honom mot bilens sida. Jag lutade mig in nära Millers ansikte.

“Var är Barnes?”

“Dra åt helvete!” spottade Miller framför sig, ett sista patetiskt försök till bravado.