Elias laddade ett magasin i sin pistol. Ljudet var skarpt och slutgiltigt. “Inga regler, chef. Måltavlorna är fientliga och obeväpnade civila existerar inte i operationszonen. Vi rensar huset.”

“Då sätter vi igång,” sa jag. “Måltavla ett: Vice-sheriff Jenkins.”

Klockan var 05:30. Staden låg fortfarande insvept i ett tungt, grått mörker och regnet föll obönhörligt. Jenkins bodde i en stor, isolerad villa i utkanten av staden, betald med pengar han aldrig kunnat tjäna på en polis lön. Han hade avslutat sitt skift och antagligen gått hem för att fira sitt “lyckade” arbete.

Vi närmade oss huset till fots genom skogen. Regnet dämpade våra fotsteg, men vi hade inte rört oss ljudligt ändå. Vi gled fram som rök. Jag och Torres tog bakdörren. Mac och Elias säkrade perimetern och höll uppsikt genom sina mörkersikten.

“Ghost, status?” viskade jag i mitt headset.

“Larmet är dött. Kamerorna visar en loop av den senaste timmen. Ni är osynliga,” sprakade Ghosts röst i mitt öra från skåpbilen. “Han är i sovrummet på övervåningen. Ensam.”

Torres placerade en hydraulisk brytarsax mot bakdörrens lås. Med ett mjukt krasch gav metallen vika, men ljudet svaldes av åskan som rullade över himlen. Vi klev in i köket. Huset luktade dyr sprit och billig parfym.

Vi rörde oss uppför trappan i perfekt formation. Vapnen höjda, blickarna svepande över varje skuggigt hörn. När vi nådde sovrumsdörren, nickade jag åt Torres.

Vi slog inte in dörren. Vi vred om handtaget och gled in i rummet.

Jenkins låg och snarkade i en enorm king size-säng. Han var halvnaken, och på nattduksbordet låg hans tjänstevapen bredvid en halvdrucken flaska bourbon.

Innan han ens hann registrera att temperaturen i rummet hade sjunkit, var Torres över honom. En handskbeklädd hand klämdes över Jenkins munn, och en kall knivsegg trycktes brutalt mot hans halspulsåder. Jenkins ögon spärrades upp i absolut, ren och skär panik. Han försökte kasta sig mot sitt vapen, men jag klev fram, tog lugnt upp hans pistol, klickade ur magasinet och kastade vapnet i hörnet.

Jag tände min taktiska ficklampa, men lät ljuskäglan blända honom så att han bara kunde se mina konturer. En ansiktslös skugga i natten.

Torres drog upp honom ur sängen och slängde honom i en tung fåtölj i hörnet av rummet. Innan Jenkins hann skrika, hade Torres dragit åt buntband runt hans handleder och vrister med en kraft som fick polisen att kasta huvudet bakåt i smärta.

Jag drog fram en stol och satte mig mittemot honom. Jag lutade mig framåt tills mitt ansikte kom in i ljuskäglan. Jag hade inte vaktmästarens trötta ögon längre. Jag lät Jenkins se precis vad som väntade honom.

“Vem… vem fan är ni?” flämtade Jenkins, hans ögon flackade vilt mellan mig och den massiva Torres som stod bakom honom. “Vet ni vem jag är? Jag är polis! Ni kommer att bli grillade för det här!”

Jag sa ingenting. Jag drog sakta fram ett fotografi ur fickan och höll upp det framför hans ansikte. Det var en bild på Tyler från basketlaget, leende, stark. Sedan höll jag upp min telefon. Skärmen visade en nytagen bild från sjukhuset. Två ben, inslagna i blodiga bandage, hängande i sträckbänkar. Benkross.

Jenkins ansikte tappade all färg. Hans käke föll. Han kände igen pojken. Och när han tittade på mitt ansikte igen, såg han likheten.

“Du… du är…”

“Vaktmästaren,” viskade jag, och rösten var kallare än isen i rymden. “Pappan till pojken vars liv ni förstörde ikväll.”

Jenkins började skaka. Bokstavligen skaka så att stolen vibrerade mot golvet. “Lyssna… lyssna, gubbe, du vet inte vad du gör. Det var Barnes! Det var Barnes idé! Ungen käftade emot och Barnes tappade kontrollen. Jag stod bara där! Jag rörde honom inte! Jag svär vid Gud!”

Jag nickade långsamt. “Du stod bara där. Medan han skrek. Du stod där medan han bad för sitt liv. Du höll honom på marken medan din chef svingade batongen.”

Jag drog min pistol och skruvade metodiskt fast ljuddämparen. Ljudet av metall mot metall fick Jenkins att gråta. Riktiga, snoriga tårar av dödsångest.

“Snälla! Snälla, jag har pengar! I kassaskåpet nere i källaren. Barnes delar upp vinsten från knarkräderna. Jag kan ge er allt! Bevis! Allt ni behöver för att sätta dit honom!”

“Ghost, hörde du det?” sa jag lugnt in i mikrofonen.

“Spelar in och sparar till molnet, chef,” kom svaret. “Vi har hans erkännande om korruption och övervåld.”

“Bra,” sa jag. Jag reste mig upp. “Berätta koden till kassaskåpet, Jenkins.”

Han grät fram en sifferkombination. Torres antecknade den.

“Ni ska få allt,” snyftade Jenkins. “Låt mig bara leva. Snälla.”

Jag tittade ner på den ynkliga, korrupta ursäkten till en människa. “Du tog min sons ben, Jenkins. Du förstörde hans framtid för att du tyckte det var roligt att spela gud i en småstad.”

Jag höjde pistolen.

“Torres. Håll honom.”