Jag fann freden igen. Inte i total isolering, och inte i galleriernas kalla strålkastarljus, utan i balansen däremellan. Jag slutade aldrig sitta i parkerna med mitt hopfällbara bord. Ibland klär jag mig i den gamla kappan, packar mina fuktiga stövlar och mina kolskisser och sätter mig under träden i Hyde Park när det regnar.
Folk går förbi. De flesta tittar inte ens. De ser bara en äldre kvinna som försöker sälja amatörkonst.
Och det är exakt så jag vill ha det.
För ibland stannar någon. En person med trötta ögon, någon som har burit en tung sorg lite för länge. De tittar på en enkel skiss av en storm, och de ser det. De ser djupet, de ser ljuset som kämpar mot mörkret.
När de frågar vad den kostar, brukar jag bara le, rulla ihop skissen och ge den till dem.
”Det är en gåva”, säger jag.
De går därifrån, ovetande om att de bär på en äkta Eleanor Vale. Och jag sitter kvar, känner vinden mot ansiktet, luktar på regnet och vet att jag har vunnit.
Inte för att jag förstörde de som försökte krossa mig. Utan för att jag överlevde dem, och gjorde världen lite vackrare på köpet.
Ingen mellanväg. Bara konst. Bara liv. Bara framåt.
