Jag började måla. Inte små gatukisser. Inte fragment. Jag började på ett verk som skulle bli det största jag någonsin skapat. Tre gånger fyra meter. Jag var tvungen att bygga en ställning för att nå de övre kanterna.

Jag använde olja, harts och bivax. Jag malde mina egna pigment, en process som krävde tålamod och fysisk styrka. Det var en meditation. Ultramarin, bränd sienna, zinkvitt, kadmiumrött. Varje drag med palettkniven över duken var ett steg bort från parken och ett steg djupare in i min egen sanning.

Jag målade stormen. Inte den meteorologiska stormen jag hade skissat på i parken, utan den inre. Jag lade lager på lager av halvtransparent lasyr, så att ljuset fångades djupt inne i färgen och strålade ut igen. Det såg ut som om duken andades. Längst ner i kompositionen fanns skarpa, nästan våldsamma linjer av svart och mörkgrått — kaoset, förstörelsen, skärvorna av det som brutits sönder. Men ju högre upp blicken drogs, desto mer löstes mörkret upp i ett eteriskt, lysande guld och pärlvitt. Det var inte en målning om att bli krossad. Det var en målning om att överleva krossandet.

Samtidigt som jag försvann in i arbetet, började fragmenten från Hyde Park få ett eget liv.

Daniel Hargrove, samlaren som kände igen mig, startade en fond i mitt namn. Utan att fråga om lov, men med den djupaste respekt. Fonden syftade till att köpa upp små, oberoende gallerier i London och skydda dem från att bli uppköpta av giganter som Belmore & Vale. Han använde sitt signerade fragment som en symbol för rörelsen. Han ramade aldrig in det. Han bar det i en skräddarsydd portfölj och visade det vid styrelsemöten som ett bevis på att sanningen inte kan prissättas.

Studenten, Emma, som hade fått det tredje fragmentet, hade hört av sig. Hon kom till min studio en sen torsdagskväll, nervös och bärande på en mapp med sina egna skisser. Hon var tjugotvå år gammal, briljant men osäker. Hennes fragment hade hon pressat in mellan två glasskivor.

”Folk har erbjudit mig pengar för det”, sa hon när vi satt och drack te ur omaka muggar. ”Mycket pengar. En mäklare från New York spårade mig via Instagram. Han erbjöd mig sextiotusen pund.”

Jag tittade på henne över ångan från mitt te. ”Det är mycket pengar för en student, Emma. Det skulle betala dina skulder.”

Hon skakade på huvudet, hennes ögon var brinnande och intensiva. ”Om jag säljer det, blir jag som mannen i rocken. Då säger jag att konst bara är en handelsvara. Det här fragmentet… det är min påminnelse om att aldrig låta någon riva sönder det jag tror på.”

Jag erbjöd henne ett jobb som min assistent samma kväll. Hon blev den som blandade mina fernissor, den som tyst stod bredvid mig när jag behövde blanda en specifik nyans av preussiskt blått, och den som höll reportrarna borta från min dörr.

Men mannen i kamelhårsrocken — Julian, visade det sig att han hette — var inte färdig.

Han hade förlorat sitt jobb, sitt rykte och sin tillgång till de fina salongerna. Han hade blivit en paria. Och desperata män som en gång haft makt är farliga män.

En kväll när jag lämnade studion sent, stod han där i regnet. Ingen dyr rock den här gången. En enkel svart regnjacka, axlarna hopsjunkna. Han såg ut som ett spöke av sin forna arrogans.

Han klev fram ur skuggorna när jag låste grinden. Jag stannade, handen instinktivt kramad om nyckelknippan.

”Fru Vale”, sa han. Hans röst darrade lite. Inte av ånger, insåg jag snabbt. Av undertryckt ilska.

”Vad vill ni, Julian?”

”Ni förstörde mitt liv.” Orden spottades fram, giftiga och bittra. ”Allt jag byggt upp under tjugo år i branschen, utplånat på tjugo minuter på grund av ett missförstånd.”

Jag såg på honom. Jag kände ingen rädsla, bara en djup, bottenlös trötthet över hur småskurna människor kunde vara.

”Ett missförstånd?” upprepade jag lugnt. ”Ett missförstånd är att blanda ihop datum för ett möte. Att hälla bläck över en annan människors arbete och skratta åt dem framför en publik är inte ett missförstånd. Det är ett val.”

”Ni gillrade en fälla!” utbrast han och tog ett steg närmare. ”Ni satt där och såg ut som skräp, ni visste att någon från etablissemanget skulle reagera. Ni ville ha en skandal för att trissa upp era priser!”

Han var så förblindad av sin egen världsbild att han inte kunde föreställa sig en annan. I hans värld agerade alla utifrån girighet. Att jag hade suttit där för att jag saknade luften, för att jag försökte lära mig att andas igen efter att mitt barn dött — den tanken existerade inte i hans universum.

”Gå hem, Julian”, sa jag och vände mig om. ”Ni har redan gjort tillräckligt med skada.”