”Jag kommer att vittna mot er i rätten!” ropade han efter mig när jag gick mot min bil. ”Jag kommer att berätta för alla att ni är en bluff! En mentalt instabil kvinna som använder sin döda familj för att sälja dukar!”

Mina steg stannade. Regnet slog mot asfalten, ett stadigt, kallt ljud. Jag vände mig långsamt om. Jag gick tillbaka mot honom, steg för steg, tills jag stod bara en meter från hans ansikte. Han ryggade tillbaka något.

”Om ni någonsin”, sa jag, min röst sänkt till en viskning som skar genom regnet, ”nämner min familj igen, kommer jag inte bara att stämma ert tidigare galleri. Jag kommer att se till att varje laglig resurs jag äger vänds mot er personligen. Jag kommer att lämna er med ingenting annat än den där flaskan indiskt bläck. Har vi förstått varandra?”

Han svalde hårt. All färg försvann från hans ansikte. Han nickade sakta.

Jag vände mig om och körde därifrån. Mina händer skakade på ratten hela vägen hem. Men det var inte av rädsla. Det var av adrenalin. Jag var inte längre bytet.

Månaderna gick, och den stora rättegången närmade sig. Men innan vi nådde domstolen hände något som skakade hela konstvärlden igen.

Det stora verket var klart.

Jag hade döpt det till Resilience i Ultramarin. Det var dags att visa det för världen, men jag vägrade låta det ske genom ett traditionellt galleri, hur respektfullt det än var. Jag ville ha kontroll. Jag ville ha folket.

Tillsammans med Daniel Hargrove och Emma hyrde vi en övergiven katedral i Southwark. Vi behöll de råa stenmurarna, de trasiga fönstren. Vi satte upp professionell ljussättning som riktades mot mitten av kyrkorummet.

Vi bjöd inte in kritikerna. Vi skickade inga pressmeddelanden till tidningarna. Vi lade ut adressen och tiden på ett anonymt konto online, med en enda bild: en närbild på en ny signatur, djupt inristad i tjock oljefärg.

Öppningen var planerad till klockan sju på en fredagskväll.

Klockan fem började kön bildas.

När dörrarna öppnades rullade en våg av människor in i katedralen. Det var inte män i kamelhårsrockar eller kvinnor med diamanthalsband. Det var studenter, gatumusikanter, sjuksköterskor, lärare, unga konstnärer med färg på fingrarna. Det var människorna från Hyde Park och tusentals fler.

I mitten av rummet stod Resilience i Ultramarin. Den fångade ljuset på ett sätt som fick den massiva duken att se ut att sväva. De mörka bottnarna drog in betraktaren, och de ljusa, gyllene lagren drog dem uppåt. Det var en monumental skildring av förlust och återhämtning.

Jag stod i skuggorna uppe på en balkong och tittade ner på dem. Det fanns inga prislappar bredvid verket. Det fanns inga säljare som smög omkring med champagneglas. Det var bara människor och konsten i ett tyst, nästan sakralt samtal.

Då såg jag dem.

Direktörerna för Belmore & Vale hade kommit. De smög in tyst längst bak. De hade troligen hoppats på att hitta något de kunde använda emot mig i rätten, eller kanske, på något vridet sätt, hoppades de kunna erbjuda en check stor nog att köpa hela utställningen och avsluta fiendskapen.

Men när de såg målningen, och när de såg publiken, stannade de.

De insåg vad de hade gjort. De hade inte bara förstört en skiss i parken. De hade väckt en kraft de inte kunde kontrollera. De hade påmint världen om att konstens sanna makt inte ligger i auktionshusens klubbslag, utan i dess förmåga att spegla det mänskliga hjärtats förmåga att överleva.

En av direktörerna drog fram sin telefon, troligen för att ringa sina advokater och säga åt dem att dra tillbaka alla försvar, att kapitulera inför rättegången.

Jag behövde inte höra samtalet. Jag såg det på hans kroppsspråk. De hade förlorat.

Efter utställningen auktionerades Resilience i Ultramarin ut genom ett oberoende hus. Den såldes för en summa som slog rekord för en levande kvinnlig konstnär. Jag behöll inte en enda penny av pengarna. Hela summan donerades till fonder som stödjer konstutbildning för barn i utsatta områden, och till forskning för den sjukdom som tog min dotter.

Rättegången mot Belmore & Vale blev aldrig av. De kapitulerade villkorslöst. De betalade skadeståndet offentligt och utfärdade en officiell ursäkt i alla stora dagstidningar. Galleriet stängde ett år senare, dess rykte permanent skadat av deras oförmåga att förstå det de sålde.

Emma fick sin egen utställning på ett litet men respekterat galleri i Soho, och hennes första verk var en studie av krossat glas och bläck.

Daniel Hargrove donerade sitt fragment till ett modernt museum, där det nu hänger med en enkel mässingsskylt under. Texten på skylten förklarar inte dess finansiella värde. Den säger bara: Ett bevis på att sanningen inte kan rivas isär.

Och jag?