Han hade tagit med sin älskarinna till galan för att radera henne ur det kollektiva minnet, men shejken avslöjade vem den verkliga ägaren av projektet var.

Naturligtvis hamnade han inte på gatan. Privilegierade män av hans kaliber hamnar i stort sett aldrig bokstavligen på gatan. Han hade sina sparkonton, sina föräldrars villor och avlägsna bekanta som fortfarande kunde tänka sig att erbjuda honom en tyst konsultroll i ett bolag ingen hade hört talas om. Men han förlorade något som för hans narcissistiska själ var oändligt mycket värre än pengar: han förlorade myten om sig själv. Den berusande historien om det visionära underbarnet, det arkitektoniska geniet som han hade repeterat för sig själv framför spegeln varje morgon. Utan Mariana var han ingenting annat än en säljare i en dyr kostym, vars säljsnack alla numera visste var stulet.

En regnig torsdagseftermiddag, nästan ett år efter galan, dök han oannonserat upp framför dörren till Patio Dignos kontor i Santa María la Ribera. Mariana såg honom genom fönsterglaset innan han ens hann knacka. Hon kände inte ett spår av den gamla kärleken. Hon kände inte ens ilska längre. Bara en trött likgiltighet. När hon öppnade dörren möttes hon av en man som tycktes ha krympt. Han såg oändligt trött ut, tunnhårigare, smalare, och helt dränerad på den arroganta självsäkerhet som han en gång hade burit som en exklusiv parfym. Hans dyra rock var blöt av regnet.

– Jag vill bara be om ursäkt, sa han och rösten var hes. – Får jag komma in? Mariana rörde sig inte en millimeter. Hon stod kvar i dörröppningen och blockerade vägen. Byggdamm och kaffedoft trängde ut inifrån värmen bakom henne. – Du har exakt fem minuter här på tröskeln, Sebastián. Prata. Han flackade med blicken. – Jag har… jag har alltid vetat att du var briljant, Mari. Långt in i själen visste jag det. Redan första gången jag såg dina skisser i skolan. Mariana kunde inte låta bli att skratta. Det var ett kallt, klingande skratt utan glädje. – Så otroligt bekvämt det är för dig att plötsligt upptäcka det nu, när du inte längre har någon möjlighet att använda mig. Sebastián sänkte huvudet. Han såg på sina dyra skor som nu var täckta av pölar från den fattiga stadsdelens trottoar.

– Jag var livrädd. Jag var så fruktansvärt rädd för att bli lämnad bakom dig. Att du skulle växa ifrån mig, att världen skulle se dig och glömma mig i skuggan. – Nej, Sebastián, avbröt hon knivskarpt. – Du var inte rädd. Du var bara bottenlöst arrogant. Rädsla får folk att agera desperat. Arrogans får folk att tro att de har rätten att ta vad de vill utan konsekvenser. – Jag ville inte förlora dig! utbrast han, en sista gnista av hans forna jag flammade upp. – Så för att inte förlora mig… bestämde du dig för att utplåna mig? Du raderade min existens från ett helt livsverk inför en hel bransch och bjöd in din älskarinna för att le i min plats. Det är inte kärlek. Det är kontroll.

Han öppnade munnen, men fann inga ord som kunde bemöta sanningen i hennes uttalande. Han var tom. – Funderade du någonsin, under alla de månader du förberedde dina presentationer och raderade mitt namn i kalkylbladen, någonsin på att bara ge tillbaka Patio Digno till mig? frågade hon lugnt. Sebastián förblev tyst. En tung, kvävande tystnad som var det mest ärliga han hade producerat på flera år. Mariana nickade, nästan nöjd. – Tack, Sebastián. Tack för att du åtminstone hade anständigheten att inte ljuga för mig just den här gången.

Han vände sig långsamt om för att gå ut i regnet igen. Men han stannade upp och tittade över axeln. – Mariana… förlåt mig. För en bråkdels sekund, bara ett hjärtslag, väckte de två orden ett mikroskopiskt eko av det förflutna i hennes bröst. Ett spöke av fästmön hon en gång var. Men ekot dog omedelbart ut. Ord lagar inte krossade fundament. – Jag beklagar det också, sa hon lugnt. Det var inte förlåtelse. Det var stängningsdags. Hon stängde dörren och lät låset klicka igen med ett definitivt ljud.

KAPITEL 7: En ny allians

När rättegången äntligen var över och bläcket hade torkat på överlåtelseavtalen, övergick relationen med Farid till det rent professionella. Skvallerspalterna, som alltid trånade efter melodrama, hade försökt dikta ihop sagor om hemliga romantiska resor till Dubai, storslagna gåvor och en exotisk förlovning bakom lykta dörrar. Verkligheten, dock oändligt mycket mer tillfredsställande för Mariana, var mycket mindre pratsam och fullständigt fri från romantik. Deras relation utgjordes av kompromisslösa diskussioner över ritningar, hårda förhandlingar om budgetar för betong och stål, oändliga tidsplaner och ideologiska prioriteringar.