Stöten kastade mig bakåt, men jag höll mig vid medvetande. Kozlov satt fastklämd bakom ratten, blödande från pannan. Vakten i baksätet var fortfarande medvetslös. Jag plockade snabbt åt mig deras vapen, Kozlovs nycklar och, viktigast av allt, min mikrokamera som Kozlov hade lagt i sin jackficka.
Jag tvingade upp dörren och föll ut i den vrålande stormen. Det var omöjligt att se mer än två meter framåt. Jag visste att Sterling snart skulle undra varför Kozlov inte rapporterade in. Fler män skulle komma. Men jag hade ett försprång, och jag visste exakt vad jag måste göra.
Jag sprang inte tillbaka mot huvudbasen. Jag navigerade genom stormen mot kommunikationstornet, beläget på en kulle cirka en kilometer från hangaren. Det var den enda platsen på basen med en direkt, hårdkodad satellitlänk som var oberoende av Sterlings lokala servrar. Kylan trängde in i märg och ben, varje andetag brände som eld i lungorna, men adrenalinet drev mig framåt.
När jag nådde tornet var det obevakat; Sterling hade samlat alla sina lojala män vid hangaren för omlastningen. Jag sparkade in dörren till kontrollrummet, låste den bakom mig och drog fram min satellitsändare. Jag kopplade in den i huvudkonsolen och började hamra på tangentbordet med stela, blödande fingrar.
Jag skickade all data. Fotografierna från hangaren, loggfilerna från arkivet, Miller’s inspelade vittnesmål. Allt. Jag skickade det i ett okrypterat, massivt burst-meddelande direkt till General Hacketts personliga server, med kopior till Justitiedepartementet och försvarsministerns stab. Jag avslutade sändningen med en nöd-beacon och koordinaterna för Camp Blackwood.
Sedan väntade jag.
Det tog inte mer än tjugo minuter innan dörren till kontrollrummet började skaka av tunga slag. Sterlings män hade hittat mig. Dörrkarmarna började ge vika under slagen från en slägga. Jag laddade Kozlovs automatkarbin, tog skydd bakom konsolen och siktade mot dörren, redo att sälja mitt liv dyrt.
Men dörren bröts aldrig in av Sterlings män.
Ett lågt, mullrande dån började växa genom stormen. Det var inte vinden. Det var ljudet av rotorer. Massiva, tunga rotorer. Plötsligt lystes hela himlen ovanför basen upp av dussintals strålkastare. Fönstren i kontrollrummet skallrade när en formation av svarta MH-60 Black Hawk-helikoptrar dök ner ur snöstormen som rovfåglar. Federala specialstyrkor, aktiverade av mitt nödanrop och Hacketts direkta order, svärmade över basen.
Jag hörde skrik, panik och ljudet av varningsskott från utsidan. Slagen mot dörren upphörde tvärt. Männen som försökt bryta sig in flydde i panik när insatsstyrkan slog en ring runt kommunikationstornet.
När dörren äntligen öppnades, var det av en tungt beväpnad kommandosoldat med nattkikare, följd av en officer som ropade mitt namn. Jag reste mig långsamt från golvet, släppte vapnet och lät musklerna slappna av för första gången på veckor.
Gryningen bröt över Camp Blackwood, och stormen hade bedarrat, lämnat ett tyst, vitt landskap efter sig. Basen kryllade av federala agenter och militärpolis. Överste Sterling och hans inre cirkel hade fängslats. De fann Sterling i hans kontor; han hade inte gjort motstånd, utan satt stilla och druckit sin bourbon, fullt medveten om att spelet var över.
Innan jag klev ombord på evakueringshelikoptern, såg jag Sterling föras ut i handklover. Våra blickar möttes för en sekund över det snötäckta fältet. Det fanns ingen charm kvar i hans ansikte, bara den iskalla insikten om att hans osynliga rike hade rasat samman.
Jag letade upp korpral Miller, som hade hittats bunden i en container, frusen men vid liv. Han såg på mig med en blandning av obeskrivlig tacksamhet och chock när han insåg vidden av operationen jag hade dragit igång för att rädda honom.
När helikoptern lyfte och Camp Blackwood krympte till en obetydlig prick i den oändliga isöknen, slöt jag ögonen. General Hackett skulle vara nöjd. En stor korruptionsring hade krossats, och mörkret hade drivits tillbaka. Men när jag kände vibrationerna från motorerna, visste jag djupt inom mig att detta bara var en seger i ett oändligt krig. Skuggorna letade alltid efter nya hörn att gömma sig i. Och när de gjorde det, skulle jag vara där för att dra fram dem i ljuset. Igen, och igen, så länge jag hade styrkan kvar.
