Jag började mitt arbete i basens klaustrofobiska arkivrum, inbäddat långt under marken. Dagarna flöt ihop i en dimma av kaffe och oändliga kalkylblad. Jag spelade rollen som den pedantiska, nitiska byråkraten perfekt. Jag ställde tråkiga frågor om kvitton för helikopterbränsle, bad om klargöranden gällande utslitna reservdelar till bandvagnarna, och klagade högljutt över bristen på gem. Men under nätterna, när basen sov och endast vaktposterna patrullerade i kylan, arbetade den sanna Elena Ward.
Jag använde min dolda krypteringsnyckel för att tränga djupare in i basens lokala nätverk. Det Sterling hade gett mig tillgång till var en fasad, en perfekt balanserad bokföring som skulle ha lurat vilken normal revisor som helst. Men jag letade inte efter vad som fanns där, jag letade efter vad som saknades. Skuggorna i systemet. Jag fann dem snabbt. Stora volymer av experimentell vapenmateriel och drönarkomponenter skrevs av som “förstörda under testning” eller “borttappade i ogynnsam terräng”. Det var en absurd mängd förluster, till och med för en extrem testanläggning. Men det som fick isandet att sprida sig i mina ådror var logistikmönstret kring förlusterna. Varje gång ett stort parti utrustning förklarades förstört, hade ett icke-schemalagt transportplan registrerats på radar loggarna för en närliggande civil flygkorridor, bara timmar senare.
Sterling stal inte bara utrustning; han drev en fullskalig, illegal exportverksamhet rakt ur hjärtat av den amerikanska militärens säkraste testzon. Och han gjorde det med en precision som krävde medhjälpare på flera nivåer inom basens struktur.
Mitt första genombrott i den mänskliga faktorn kom under min fjärde vecka, i form av en ung sjukvårdare vid namn korpral Miller – inget släktskap med monstret från Fort Ashford, bara en olycklig namne. Jag hade observerat honom i mässen. Han var spänd, nervös och undvek ögonkontakt med officerarna. En kväll, under en snöstorm som isolerade hela basen, “råkade” jag spilla kaffe över mina byxor när jag passerade honom i en öde korridor nära sjukstugan. När han erbjöd mig handdukar för att torka upp det, tvingade jag in honom i en tom förrådsgarderob och låste dörren.
I mörkret bland hyllorna av bandage och desinfektionsmedel släppte jag masken. Jag talade inte som kapten Rostova, utan som major Ward från generalinspektörens kontor. Miller var livrädd. Han darrade, inte av kylan, utan av ren skräck för vad som skulle hända om någon upptäckte oss. Han berättade om den senaste “olyckan”, specialist Davis död i en lavin. Miller hade varit den första sjukvårdaren på plats när kroppen bärgades. Han viskade, med tårar i ögonen, att Davis lungor var fria från snö. Han hade inte kvävts i en lavin. Hans nacke var bruten med kirurgisk precision, och han hade blåmärken på armarna som tydde på att han hade blivit fasthållen. Davis hade råkat upptäcka obehöriga pallar med mörkerseende optik i en hangar som han trodde var tom. Dagarna efter hans död var optiken borta.
Jag bad Miller att vittna. Han skakade på huvudet med sådan kraft att han slog i en hylla. Han hävdade att Sterlings män fanns överallt. Vaktstyrkan, logistiken, till och med kommunikationsofficerarna var köpta eller hotade till tystnad. Om han talade, skulle han vara död innan jag ens hann skicka rapporten till Washington. Jag lovade att skydda honom, gav honom en säker frekvens att nå mig på min dolda satellitsändare, och lät honom gå tillbaka till sjukstugan.
Men Sterlings nätverk var tätare än jag hade förutsett. Två dagar senare hittade jag en varning. När jag återvände till min officersbostad sent på kvällen, var dörren upplåst. Inget var stulet, ingenting var förstört. Men på min säng, perfekt centrerad på det strama militära överkastet, låg en enda, iskall patron från ett prickskyttegevär. Bredvid den låg den lilla anteckningsboken som korpral Miller alltid bar med sig i bröstfickan.
Paniken stegrade sig. Jag sprang genom snöstormen till sjukstugan. Miller var borta. Översköterskan, en kvinna med kalla ögon och stram mun, informerade mig helt utan känslor att korpral Miller hade blivit omplacerad till nattpatrull på den yttre perimetern. “Han verkade behöva rensa tankarna i friska luften”, sa hon med en blick som förmedlade allt jag behövde veta.
Det var nu en kapplöpning mot klockan. Jag kunde inte längre spela rollen som den tysta byråkraten. Jag måste säkra de fysiska bevisen för smugglingsnätverket innan Sterling insåg vem jag verkligen var och beordrade min avrättning. Jag visste från de krypterade loggarna att en massiv “avskrivning” av experimentella drönarkomponenter var planerad till morgondagen. Det betydde att en svart flygning skulle äga rum samma natt. Omlastningen skedde alltid i Hangar 4, en massiv struktur i utkanten av basen som officiellt var stängd för asbestsanering.
