Vid midnatt, klädd i full vinterstridsutrustning över en svart taktisk dräkt, smög jag ut ur min barack. Vinden vrålade med en demonisk intensitet, vilket var både en förbannelse och en välsignelse. Den drog ner den effektiva temperaturen till nivåer där mänsklig hud förfrös på minuter, men den överröstade också ljudet av mina fotsteg och gjorde vakternas värmekameror opålitliga i den virvlande snön.
Jag nådde Hangar 4 och dyrkade upp sidodörren med frusna, stela fingrar. Inne i hangaren rådde en febril aktivitet. Stora strålkastare skar genom mörkret och lyste upp flera enorma transportpallar. På pallarna stod staplar av mattsvarta lådor, stämplade med försvarsdepartementets logotyper, fyllda med nästa generations drönarteknik, vapensystem och avancerad kryptoutrustning. Ett halvdussin tungt beväpnade män, klädda i civila taktiska kläder helt i strid med reglementet, höll på att surra fast lasten.
Och där, mitt ibland dem, stod överste Sterling. Han bar en tung pälskantad jacka och övervakade arbetet med en cigarr i mungipan, lika lugn som om han inspekterade en parad.
Jag tog skydd bakom en övergiven snöplog och drog fram min mikrokamera. Jag fotograferade allt. Ansiktena på de oidentifierade smugglarna, serienumren på utrustningslådorna, och – det mest inkriminerande av allt – Sterling själv som räckte över ett tjockt, förseglat dokument till vad som uppenbarligen var smugglarnas pilot. Bevisen var oförnekliga. Det räckte för att fälla honom för förräderi.
Jag hade vad jag behövde. Det var dags att dra sig tillbaka, aktivera satellitsändaren och kalla in specialstyrkor från Elmendorf-basen för att slå en järnring runt Blackwood. Jag började långsamt krypa bakåt mot utgången.
Ett plötsligt, torrt klickljud ekade från skuggorna direkt bakom mig. Ljudet av en osäkrad automatkarbin.
“Kapten Rostova,” sa en djup röst. Det var sergeant Kozlov, föraren som hade hämtat mig vid ankomsten. Han klev fram ur mörkret, vapnet riktat rakt mot mitt bröst. “Eller borde jag säga… Major Ward?”
Lamporna över hela hangarväggen tändes med ett öronbedövande surrande. Ljuset var bländande. Sterling vände sig långsamt om, tog ut cigarren ur munnen och log. Han nickade mot Kozlov, som ryckte fram och brutalt slet kameran ur mina händer innan han tryckte ner mig på knä.
Sterling gick fram till mig. Hans steg ekade i den enorma hallen. Han tittade ner på mig med en blandning av roade medlidande och kyla. Han berättade att han hade vetat vem jag var sedan dag två. Hans kontakter i Washington sträckte sig djupare än general Hacketts kontor. Han visste om mitt arbete vid Fort Ashford. Han hade låtit mig gräva, låtit mig tro att jag var smart, bara för att locka ut mig till Hangar 4. Det var den perfekta fällan.
“Du är långt hemifrån, Elena,” sa Sterling mjukt. “Och olyckor sker så oerhört lätt i dessa stormar. En oerfaren revisor som går vilse i mörkret. En tragisk förlust av en dedikerad officer. Vi kommer att hålla en vacker ceremoni för dig.”
Han vände sig till Kozlov. “Kör ut henne på isfältet. Långt bortom perimeterstängslet. Se till att det ser ut som om hon frös ihjäl.”
Kozlov drog upp mig på fötter och pressade pipan av sitt vapen mot min ryggrad. De tvingade ut mig i snöstormen igen, in i baksätet på en tung terrängbil. Kozlov satte sig i förarsätet, och en annan vakt, en brutal man med ärrat ansikte, satte sig bredvid mig med en dragen pistol.
Terrängbilen krängde fram över det snötäckta landskapet, bort från basens ljus, ut i det totala mörkret. Vinden vrålade mot plåten. Jag insåg att jag bara hade minuter kvar innan vi nådde isfältet, där de skulle tvinga ut mig, slå mig medvetslös och låta kylan göra sitt arbete. Min hjärna arbetade febrilt. Min överlevnadsinstinkt, finslipad under otaliga utredningar och fältuppdrag, tog över.
Jag fokuserade på vakten bredvid mig. Han var avslappnad, arrogant. Han trodde att en byråkrat i logistikkåren var ofarlig. Han visste inte att innan jag blev inspektör, hade jag spenderat fem år i militärpolisens insatsstyrka.
När bilen tog ett våldsamt gupp över en isås, slog jag till. Jag kastade min kropp åt vänster, lät bilens krängning addera kraft till rörelsen, och drev min armbåge med all kraft jag kunde uppbringa rakt in i vaktens struphuvud. Han gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud och tappade pistolen. Innan han kunde återhämta sig, slog jag knytnäven i hans tinning med brutal kraft. Han säckade ihop mot dörren.
Kozlov skrek till i framsätet och försökte bromsa samtidigt som han drog sitt vapen. Jag dök över sätet, grep tag i hans handled och bände den bakåt tills ett knakande ljud ekade i kupén. Han skrek i smärta och tappade kontrollen över fordonet. Terrängbilen kanade sidlänges över isen, sladdade vilt och kraschade till slut våldsamt in i en enorm snödriva.
