Fader Ignacio rörde vid det snidade träet med darrande händer och vände sig sedan mot Diego och Mercedes. Byns borgmästare började applådera. Sedan anslöt sig bagaren, slaktaren, bönderna och till slut hela torget. Ljudet dånade starkare än åskan den natt Diego först anlände. Raúl, blek och besegrad, insåg att hans lögner var maktlösa mot sanningen som nu stod mejslad i trä inför Guds hus. Han vände sig om och försvann in i gränden, och från den dagen förlorade han allt inflytande han någonsin haft i Nochistlán.
Efter ceremonin gick Diego och Mercedes långsamt hemåt längs den dammiga grusvägen. Den gamla pickupen saknades inte; de promenerade i tystnad, med hjärtan fyllda av en frid som ingen av dem hade känt på decennier. Vinden drog genom fälten, men den slog inte längre mot Diegos ansikte för att kasta ut honom ur världen. Den bar honom framåt.
När de klev upp på verandan till ranchhuset, stannade Diego och tittade på den handmålade skylten över ladan. Han vände sig mot kvinnan som hade räddat hans liv med en tallrik soppa och ett oväntat förtroende.
— “Tack, Doña Mercedes,” viskade han med grötig röst. “För att ni lät mig stanna i ladan.”
Mercedes tog hans grova, ärriga händer i sina egna, såg honom djupt i ögonen med den fasta, varma blicken som inte kände någon rädsla.
— “Du kom för ladan, min son,” sa hon och log stort. “Men du stannade för att du redan var hemma. Nu går vi in, middagen blir kall.”
