Först med erbjudanden.
Sedan med hot.
Han säger att Jacinto var skyldig honom pengar, men han har aldrig bevisat det.
—Och tror ni på honom?
—Nej.
Men ibland skrämmer en lögn i kostym mer än sanningen med tomma händer.
Den natten kunde Diego inte sova.
I gryningen packade han sin ryggsäck.
Han ställde den vid dörren.
Doña Mercedes såg honom.
—Ska du gå?
—Jag har lagat taket åt er.
Jag vill inte bli en börda.
Hon såg sorgset på honom.
—De som verkligen varit en börda frågar sig aldrig om de är det.
Hon gick till sitt sovrum och kom tillbaka med en gammal metallåda.
Hon ställde den på bordet.
Där inne fanns gamla licenser, kvitton, fotografier och gulnade papper.
—Det här tillhörde Jacinto.
Hans verkstad hette ”Muebles Rivas”.
Innan han började odla tillverkade han matsalsmöbler, garderober och dörrar.
Folk kom ända från Aguascalientes för att köpa av honom.
Diego tog ett papper med osäkra händer.
—Varför visar ni mig det här?
—För att ladan inte vill förbli tom.
Och det vill inte du heller.
Han lyfte blicken, förvirrad.
—Doña Mercedes, ni känner mig knappt.
—Jag känner igen trasiga människor när jag ser dem.
Och jag vet också när någon fortfarande har händer som kan bygga upp det han förlorat.
Hon tog fram ett annat papper.
Det var ett gammalt kvitto med Raúls underskrift.
Diego läste det två gånger.
—Här står det att er man betalade Raúl en del av familjearvet för 18 år sedan.
—Vad?
Doña Mercedes blev blek.
Diego räckte henne dokumentet.
—Om det här kvittot är giltigt kan han inte göra anspråk på något av ranchen.
Kvinnan förde handen till bröstet.
I åratal hade hon haft beviset i en låda utan att veta om det.
På måndagen kom Raúl med en förmodad advokat och ett segervisst leende.
Han hade papper, hot och självsäkerheten hos någon som hade förödmjukat samma person alltför länge.
Men den här gången öppnade Doña Mercedes inte ensam.
Diego stod vid hennes sida.
Där fanns också advokaten Paloma Salcedo, en advokat från byn som Diego hade sökt upp eftermiddagen innan genom att gå 40 minuter under solen.
Raúl försökte tala först.
—Mercedes, gör inte det här svårt.
Advokaten höjde kvittot.
—Herr Jacinto Rivas löste ut alla familjerättigheter till den här egendomen för 18 år sedan.
Vi har en kopia av dokumentet, levande vittnen och betalningsregistrering.
Om ni fortsätter att pressa frun kommer vi att gå vidare med anmälan om trakasserier och försök till bedrägeri.
Raúl tappade färgen.
—Det där papperet betyder ingenting.
Doña Mercedes såg på honom utan att darra, för första gången på flera år.
—Det betyder att det här huset inte är till salu.
Och att du inte kommer in här igen utan tillstånd.
Raúl bet ihop käkarna.
Han såg på Diego med hat.
—Du är ingen här.
Diego kände slaget från de orden, för under lång tid hade han också trott på dem.
Men innan han hann svara talade Doña Mercedes:
—Du har fel.
Det var han som höll uppe taket när du ville se det rasa.
Raúl gick utan att säga adjö.
Pickupen virvlade upp damm på vägen, men den här gången lämnade den ingen rädsla efter sig.
Två veckor senare gav sig Diego inte av.
Han lagade en dörr.
Sedan ett bord.
Därefter hittade han en gammal såg i ladan, rengjorde den, oljade den och fick den att fungera.
Av återvunnet trä byggde han en bänk till verandan.
Doña Mercedes såg på den som om den vore ett litet mirakel.
—Jacinto gjorde hörnen likadant —sade hon och rörde vid ryggstödet.
Diego sänkte huvudet.
—Jag vill inte ersätta någon.
—Ingen ersätter de döda, min son.
Men ibland kommer någon så att de levande kan sluta leva som spöken.
Den första månaden tog de med sig 3 föremål till hantverksmarknaden i Nochistlán: ett soffbord, 2 stolar och en hylla.
Diego trodde att de skulle komma tillbaka med allt igen.
Men ett par köpte bordet före middagstid.
En kvinna beställde 4 stolar.
En lärare beställde ett skrivbord åt sin dotter.
Doña Mercedes grät tyst bakom ståndet.
—Är allt bra? —frågade Diego.
Hon nickade.
—Det är bara det att det var så länge sedan jag såg framtiden ligga på ett bord.
Det gick 6 månader.
Den gamla ladan fick liv igen.
Golvet täcktes av spån från färskt trä.
På väggarna hängde rena verktyg.
Kunder kom från närliggande rancher och från staden.
Diego arbetade med en koncentration som inte längre kom ur rädsla, utan ur hopp.
Utanför stod en handmålad skylt:
Verkstad Rivas och Hernández.
Diego hade insisterat på att Jacintos efternamn skulle stå först.
—Han byggde platsen —sade han—. Jag väckte den bara.
Doña Mercedes började spela piano igen vissa söndagar, även om det var med långsamma fingrar.
Huset slutade låta ihåligt.
Det fanns kaffe på morgnarna, hammarslag på eftermiddagarna och skratt vid middagen.
