I korridoren fanns fler fotografier: Don Jacinto som bar ved, Doña Mercedes på en fest i byn, en ung man i militäruniform som log stolt.
Men efter den bilden försvann den unge mannen.
Bara hon och tystnaden fanns kvar.
Nästa morgon vaknade Diego tidigt.
Han hittade Doña Mercedes utomhus, där hon försökte släpa några säckar med foder mot ladan.
En kall vind blåste och leran fastnade på hennes skor.
—Låt mig hjälpa er —sade han och sprang fram till henne.
—Du borde ha fortsatt sova.
—Och ni borde ha väckt mig.
—Du borde också sluta bete dig som om världen inte ens är skyldig dig ett glas vatten.
Diego visste inte vad han skulle svara.
Tillsammans bar de in säckarna.
Ladan var rymlig, gammal och luktade fuktigt trä.
Rostiga verktyg hängde på väggen, bänkar var täckta av damm och tomma spiltor stod där hästar en gång måste ha sovit.
—Sköter ni allt det här ensam? —frågade Diego.
—Sedan 11 år tillbaka.
—Har ni ingen familj i närheten?
Doña Mercedes blev stående stilla.
—Min son, Andrés, dog i tjänsten.
Han var soldat.
Han var 24 år.
Diego ställde långsamt ner säcken på marken.
—Jag beklagar verkligen.
—Min man gick bort tre vintrar senare.
Han klarade inte sorgen.
Sedan dess är det här vi: ranchen, hönsen och jag.
Diego såg uppåt.
En takbjälke hade sjunkit ner.
Träet såg ruttet ut i ett hörn.
—Den där delen kommer att rasa om det fortsätter regna så här.
—Jag vet.
—Jag kan laga den.
Doña Mercedes gav ifrån sig ett torrt skratt.
—Med vilka pengar?
—Jag sade inte att ni skulle anställa mig.
Jag sade att jag kan laga den.
Hon såg misstänksamt på honom.
—Skulle du arbeta gratis?
Diego ryckte på axlarna.
—Ni gav mig mat.
För första gången log Doña Mercedes på riktigt.
Det leendet tog inte bort åren från henne, men det gav henne tillbaka lite ljus.
Reparationen tog 4 dagar.
Diego arbetade från gryningen tills himlen blev lila.
Han använde gamla plankor, krokiga spikar som han rätade ut med tålamod och verktyg som verkade ha stått orörda i åratal.
Doña Mercedes kom med kanelkaffe, varma tortillor och bönor.
I början talade de lite.
Sedan, varje kväll i köket, började de berätta bitar av sina liv för varandra.
Diego berättade att hans mor hade varit sömmerska i Guadalajara, att hon dog utan att få se sin son uppfylla drömmen om att öppna en snickeriverkstad.
Han berättade att han kunde göra bord, stolar och snidade dörrar, men att livet alltid knuffade honom tillbaka till andras byggen.
—Varje gång jag lyckas samla ihop lite pengar —sade han en kväll— händer något.
En skuld, en sjukdom, en tjuvaktig arbetsgivare.
Jag är trött på att börja om från noll.
Doña Mercedes, med händer deformerade av artrit, smekte kaffekoppen.
—Du börjar inte från noll.
Du börjar med ärr.
Det är annorlunda.
Hon berättade att hon förr spelade piano varje söndag i byns kyrka.
Att Jacinto brukade tillverka möbler i ladan innan han började ägna sig åt jordbruket.
Att hennes son Andrés ville återvända från tjänsten för att bygga upp ranchen igen och fylla den med barn, hundar och ljud.
—Huset blev kvar och väntade på röster —viskade hon.
Diego kände en klump i halsen.
På den femte dagen, när ladans tak stod stadigt igen, körde en svart pickup in på gårdsplanen och stänkte lera omkring sig.
En lång man med vältrimmad mustasch och struken skjorta steg ur utan att be om lov.
Doña Mercedes stelnade när hon såg honom.
—Vem är det? —frågade Diego.
—Raúl.
Min svåger.
Mannen gick in i köket som om han ägde stället.
—Jaha —sade han och såg på Diego—. Så du har äntligen anställt en dräng.
—Vad vill du, Raúl? —frågade Doña Mercedes.
Han lade en mapp på bordet.
—Jag kommer för att tala om ranchen.
Igen.
Du kan inte behålla den, Mercedes.
Skatterna, reparationerna, skulderna… förr eller senare kommer den att sluka dig.
—Jag har redan sagt att jag inte säljer den.
Raúl log utan glädje.
—Du är ensam.
—Jag är inte försvarslös.
Han kom lite närmare.
—Det kommer du att vara när vintern kommer.
Diego märkte hur Doña Mercedes hand darrade knappt märkbart.
Det var inte ny rädsla.
Det var upprepad rädsla.
Raúl såg ut genom fönstret och fick syn på det reparerade taket på ladan.
—Betalade du för det där?
Så ansvarslöst.
—Jag lagade det —sade Diego lugnt.
Raúl såg på honom som om han just hade sett en hund sitta vid bordet.
—Vad fint.
Men välgörenhet räddar inte rancher.
Innan han gick lämnade han efter sig en mening som fick köket att frysa till is:
—På måndag kommer jag med papper.
Och den här gången kommer du inte att kunna säga nej.
När pickupen försvann satte sig Doña Mercedes långsamt ner.
—Han har försökt köpa det här för en spottstyver i flera år.
