Ett piskrapp ekade. Sekunder senare bekräftade en grön lampa på andra sidan ravinen en perfekt träff i mitten av målet.
Graves och Thorne i Team Apex stod bredvid, frustrerade. Deras skärmar blinkade “ERROR – ENVIRONMENTAL INTERFERENCE”. De missade tre skott i rad innan de äntligen träffade i kanten.
Inom loppet av några timmar hade Daniel och Olivia klättrat förbi alla andra och låg nu i delad ledning med Team Apex. Allt skulle avgöras på den sista stationen: “Dödens kulle”.
Kapitel 6: Ett eko från Fallujah
Den sista utmaningen var brutal. Målet var en stålplatta stor som en tallrik, placerad på osannolika 1 400 meters avstånd, rakt över en dalgång där vinden tjöt som en sårad varg. Vinkeln var nedåtgående. Vädret var som värst; regnet föll nästan horisontellt, himlen var svart av åska.
Reglerna var enkla: Båda lagen hade en minut på sig att skjuta ett enda skott. Närmast mitten vinner hela “Iron Crucible”. Om man missar plattan, är man diskvalificerad.
Team Apex lade sig i position. Thorne svor högt och slog på sitt sikte. Det flimrade till och dog. “Systemet är nere!” ropade han. Graves bet ihop, drog fram en reservtabell i papper och försökte snabbt räkna ut vindavdriften i huvudet. De var elit, men de var blinda utan sin teknik.
Graves sköt. Kulan rev upp jord tio meter till höger om målet. En total miss. Vinden hade tagit kulan som en vante.
Nu var det Olivias och Daniels tur. Allt hängde på detta.
Olivia lade sig tillrätta, kände på leran, tryckte kolven mot axeln. Men plötsligt flämtade hon till. Under en snabb klättring i förra momentet hade hon slagit axeln kraftigt i en klippkant, och nu, när hon lade vikt på den, högg smärtan till med en sådan kraft att hon nästan tappade andan. Hennes hand darrade våldsamt. Hela hennes arm hade domnat bort av en klämd nerv.
Hon försökte fokusera, men siktet hoppade. “Jag kan inte hålla det stadigt,” andades hon fram, rösten tjock av smärta och desperation. “Daniel… jag känner inte mina fingrar.”
Tiden tickade. Förtio sekunder kvar.
Daniel insåg vad som höll på att hända. Om hon sköt och missade var allt över. General Sterling skulle vinna, Ethan Mercers minne skulle suddas ut för alltid, och de skulle förloras i skam.
“Byt plats,” beordrade Daniel plötsligt.
“Vad?”
“Byt plats, Olivia! Nu!” ropade han, grep tag i henne i selen och drog henne åt sidan. Han slängde sig ner bakom Ethans gamla gevär. Han hade aldrig avlossat det i skarpt läge. Han hade bara varit observatör under tävlingen.
“Daniel, du känner inte vapnets själ,” sa Olivia panikslaget. “Dess avtryckare… dess vikt…”
“Men jag känner vinden,” sa Daniel, hans ögon smalnade när han tittade genom den gamla, repiga optiken. “Och jag var där. Jag var där den natten när han gjorde exakt samma skott.”
Tretti sekunder.
Olivia tvingade bort smärtan och kröp intill honom med kikaren. Hon övergick till att bli hans observatör. Det kändes poetiskt. Världarna möttes.
“Daniel,” sa hon, hennes röst plötsligt kristallklar över stormen. “Fokusera inte på plattan. Fokusera på dalen. Vinden skär i tre lager. Höger vid pipan, vänster i mitten av dalen, ett enormt nedåtdrag precis vid målet.”
Tjugo sekunder.
I ledningscentralen stod General Sterling med korslagda armar och stirrade på skärmen. Han var övertygad om att de skulle missa. Det var mänskligt omöjligt att räkna ut den ballistiska banan manuellt i detta kaos.
Daniel stängde sina ögon en kort sekund. Minnen sköljde över honom. Dammet i Irak. Den öronbedövande eldgivningen. Och sedan… lugnet hos Ethan Mercer. Låt inte världen stressa dig, hade Ethan sagt. Världen rör sig runt dig. Kulan rör sig genom världen. Skapa fred med kaoset.
Femton sekunder.
“Sikta tre meter höger… två meter upp. Håll krysset på den döda grenen ovanför målet,” sa Olivia mjukt.
Daniel följde hennes instruktioner. Han lade fingret på den gamla stål-avtryckaren. Den kändes kall, men samtidigt levande. Det var som om alla Ethans skott fanns bevarade i metallen. Han lät andningen sjunka. Han kände hur vinden plötsligt stannade upp en bråkdel av en sekund – naturens andetag.
Fem sekunder.
“Eld,” viskade Olivia.
Daniel kramade avtryckaren. Inget ryck. Bara en jämn, obeveklig kraft.
Geväret vrålade. Rekylen slog in i Daniels axel, en bekant och trygg stöt.
Genom kikaren följde Olivia kulans väg. En millisekund som kändes som en evighet. Kulan skar genom stormen, drogs åt vänster av den första vindby, pressades åt höger i mitten av dalen, och sjönk drastiskt på slutet.
Sedan kom ljudet. KLANG.
Ett tydligt, metalliskt eko skar igenom regnet. Målplattan svängde våldsamt fram och tillbaka på sina kedjor. Den gröna lampan flammade upp och lyste starkt i mörkret.
En fullkomlig, omöjlig träff. Mitt i prick.
Tiden rann ut. Tutan ljöd.
