Det var först nu Daniel verkligen fick studera Ethans gevär på nära håll. Det var ett modifierat M40A1-prickskyttegevär från kalla krigets dagar. Valnötsträet i kolven var mörkt av svett och olja, metallen var grånad av väder och vind, men mekanismen… mekanismen var ett mästerverk. Pipan var handfräst, slutstycket gled med en silkeslen mjukhet som ingen modern maskin kunde replikera. Det fanns inga digitala hjälpmedel. Inga inbyggda avståndsmätare. Bara en enkel, analog optik och skyttens egen förmåga att läsa av naturen.

“Pappa brukade säga att ett modernt vapen gör matematiken åt dig,” förklarade Olivia en kväll runt en liten lägereld, medan hon noggrant oljade in slutstycket. “Men när tekniken sviker, när batterierna dör och datorn inte förstår tryckfallet i en dalgång… då är du blind. Han litade bara på tre saker: vinden, andningen och stålet.”

Daniel, som hade tillbringat de senaste tio åren med att lära sig utnyttja laseravståndsmätare och ballistiska kalkylatorer, var tvungen att lära om från grunden. Olivia blev hans lärare. Hon lärde honom att “känna” vinden på kinden, att läsa hur gräset böjde sig tusen meter bort för att uppskatta vindstyrkan. Hon lärde honom att titta på miraget – värmedallret i luften – för att beräkna vindens riktning.

Deras samarbete var tystlåtet och fokuserat. De var två trasiga själar som fann tröst i disciplin. Daniel kämpade med sin skuld; minnet av hur Ethan Mercer hade legat på det där taket i Fallujah, svårt sårad, men ändå tagit skottet som räddade Daniels liv. Olivia kämpade med saknaden av en far som dog i onödan, bruten av ett system han hade gett sitt liv till. Varje gång hon tryckte av kändes det som en konversation med honom.

Kapitel 4: Smältdegeln (Iron Crucible)

Morgonen då “Iron Crucible” inleddes låg en tjock, kylig dimma över Fort Rainer. Tolv lag stod uppställda vid startlinjen. De flesta lagen bestod av män och kvinnor i toppmodern utrustning, iförda exoskelett-liknande bärsystem, med gevär som mer liknade rymdålderns vapen än traditionella skjutvapen.

General Sterlings lag, Team Apex, bestod av två massiva soldater: Sergeant First Class Graves och Specialist Thorne. De log hånfullt när de såg Daniel och Olivia, som stod klädda i enkla, slitna fältuniformer. Olivias vapen, inlindat i camouflagetejp och tyg, stack ut som en kvarleva från en svunnen era.

“Hoppas ni har packat rollatorn, Voss,” skrockade Graves, vars hjälm var utrustad med en heads-up display. “Framtiden väntar inte på dinosaurier.”

Daniel svarade inte. Han tittade på Olivia. Hon blundade, andades in den fuktiga luften.

En visselpipa skar genom morgonluften. Tävlingen hade börjat.

De första två dagarna var ett rent helvete. Lagen tvingades marschera genom träsk, bestiga branta klippväggar och korsa floder med iskallt vatten, alltmedan de blev bedömda på tid och precision vid utspridda skjutstationer. De flesta av målen var gömda; vissa exponerades bara i två sekunder.

Teknologin gav Team Apex en enorm fördel till en början. Deras smarta kikarsikten identifierade målen automatiskt och låste fast vid värmesignaturer genom dimman. Efter 48 timmar låg Daniel och Olivia på en femteplats, långt efter Apex, deras kroppar mörbultade och deras sinnen pressade till bristningsgränsen.

Men sedan kom den tredje dagen. Och med den kom stormen.

Kapitel 5: Naturens lag

Meteorologerna hade utfärdat en klass 2-varning. Ett våldsamt åskväder, ackompanjerat av skyfall och stormvindar med byar på upp till 25 meter i sekunden, drog in över övningsområdet.

Arrangörerna diskuterade att blåsa av tävlingen, men General Sterling, som följde händelserna från ledningscentralen, vägrade. “Verkligheten tar ingen paus för lite regn,” beordrade han över radion. “Tävlingen fortsätter.”

Det var här allt förändrades.

För lag med optronik, digitala kalkylatorer och värmekameror var stormen katastrofal. Det kraftiga regnet störde lasermätarna, som gav felaktiga retursignaler från regndropparna. Lera och vatten trängde in i kretsarna. Kylan dränerade batterierna. Ett efter ett började de högteknologiska lagen bryta ihop, oförmögna att beräkna de kaotiska vindbyarna. Team Apex förlorade sitt försprång snabbt när deras smarta sikten inte kunde kalibrera för den oförutsägbara stormen.

Men för Olivia och Daniel var stormen en gammal vän. Det var detta Olivia hade tränat för. Det var detta Ethan hade lärt henne. Stål bryr sig inte om vatten. Optiskt glas behöver inga batterier.

Vid skjutstation sju – måltavlor på 800 meters avstånd över en ravin där vinden slog i cirklar – låg Olivia i leran. Regnet piskade henne i ansiktet, men hon var helt stilla. Daniel låg bredvid henne som observatör (spotter) med sin kikare.

“Vinden slår från klockan nio, fjorton meter per sekund, avtagande till sju i dalen, men den skruvar sig vid klippkanten,” ropade Daniel över stormens dån. Han använde ingen teknik; han tittade på hur regnet föll och hur träden vid målet rörde sig.

Olivia justerade kikarsiktets rattar manuellt. Klick. Klick. Klick. Hon stängde ute ljudet av regnet. Hon blev ett med geväret, kände varje liten vibration i valnötsträet. Hennes andning blev långsam, rytmisk. På botten av en utandning, mellan hjärtslagen, kramade hon avtryckaren.