Olivia, å sin sida, fortsatte sin tjänstgöring med samma stoiska lugn som hon hade visat på skjutbanan. Hon bar inte sin fars gevär varje dag; det vilade tryggt i sitt slitna fodral på hennes rum. Men dess närvaro kändes i allt hon gjorde. Hennes blick var skarp, hennes rörelser precist beräknade. Hon väntade. Hon visste att en handling av den magnituden inte skulle passera ostraffat. Sanningen har ett pris, och räkningen var på väg.
Kapitel 2: Stormmoln samlas
En vecka efter incidenten på skjutbanan kallades Daniel och Olivia till överste Hendersons kontor. Rummet luktade av starkt kaffe, läderpärmar och undertryckt vrede. Bakom överstens enorma skrivbord i ek satt inte bara Henderson själv, utan även en man vars närvaro fick luften i rummet att frysa till is: General Thomas Sterling.
Sterling var en man formad av krigets byråkrati, en arkitekt bakom dolda operationer och snyggt förpackade lögner. Det var Sterling som hade varit befälhavare för det där katastrofala uppdraget för alla dessa år sedan. Det var han som hade skrivit den officiella rapporten som raderade Ethan Mercers hjältemod.
“Kapten Mercer. Master Sergeant Voss,” sa Sterling med en röst som lät som krossat glas. Han reste sig inte upp. “Jag har hört intressanta rykten om en liten teaterföreställning ni satte upp på skjutbanan förra veckan. Något om… omskrivning av historien?”
Daniel sträckte på sig, blicken fäst vid en osynlig punkt på väggen bakom generalen. “Ingen omskrivning, sir. Ett klargörande. Sanningen om operation ‘Svart Varg’ behövde komma fram.”
Sterlings ögon smalnade. “Sanningen, Voss, är vad den officiella rapporten säger att den är. Ni två har skapat oreda. Ni har undergrävt moralen och ifrågasatt ledningens omdöme inför hundratals rekryter.” Han vände sin kalla blick mot Olivia. “Din far, Kapten, var en skicklig skytt, men han var en olydnadens man. Han vägrade följa protokollet. Han fick det erkännande han förtjänade: ingenting.”
Olivias ansiktsuttryck förblev oförändrat, men Daniel såg hur hennes knogar vitnade där hon höll händerna knäppta bakom ryggen. “Med all respekt, General,” sa Olivia, och hennes röst var lika stadig som vinden på skjutbanan, “min far räddade livet på Master Sergeant Voss och tre andra män när ledningens protokoll höll på att få dem alla dödade. Han vägrade ta emot en medalj som delades ut på falska premisser. Han var en man av heder.”
Sterling lutade sig framåt, hans ansikte mörkt av vrede. “Heder vinner inga krig, Kapten. Ordning gör det. Och ni två har stört ordningen. Jag borde ställa er båda inför krigsrätt för insubordination.”
“Gör det,” sa Daniel plötsligt, och överraskade till och med sig själv. “Ställ oss inför krigsrätt. Låt oss ta in alla vittnen. Låt oss granska de gamla loggarna från operationen i en öppen domstol. Jag är redo att vittna under ed om vad som egentligen hände.”
Sterlings käkmuskler spändes. Han visste att en rättegång skulle dra till sig media och granskningar från försvarsdepartementet. Det var en risk han inte kunde ta. Han sjönk tillbaka i stolen, ett snett, rovdjursliknande leende spred sig över hans läppar.
“Ni vill ha en plattform, Voss? Ni vill bevisa att det förflutnas reliker – både människor och vapen – fortfarande har ett värde?” Generalen pekade mot fönstret, ut mot övningsfälten. “Om tre veckor håller vi ‘Iron Crucible’, den mest brutala skyttetävlingen i de väpnade styrkorna. De bästa specialförbanden från hela världen kommer hit. Jag har satt ihop ett elitlag, ‘Team Apex’, utrustade med morgondagens teknologi. Ballistiska datorer, smarta kikarsikten, vapen som kostar mer än ett hus.”
Sterling pausade, lät orden sjunka in. “Ni två kan ställa upp som ett lag. Om ni vinner – om ni och det där antika skrotet kan slå min elit – då lovar jag att deklassificera filerna från operation Svart Varg och ge Ethan Mercer en officiell postum hedersbetygelse. Sanningen blir inskriven i historieböckerna.”
“Och om vi förlorar?” frågade Daniel, väl medveten om att det fanns en hake.
“Om ni förlorar,” sa Sterling kallt, “begär ni båda avsked från militären omedelbart, under vanhedrande former. Ni lämnar in era brickor. Ni försvinner i tystnad, och namnet Mercer nämns aldrig igen på denna bas. Antar ni utmaningen?”
Daniel tittade på Olivia. Hennes fars arv, hela hennes karriär och hans eget rykte hängde på en tråd. Hon mötte hans blick, nickade kort, nästan omärkligt.
“Vi antar utmaningen,” sa Daniel.
Kapitel 3: Förberedelser i skuggorna
De tre veckorna som följde var de mest intensiva i Daniels liv. “Iron Crucible” var inte en vanlig skyttetävling på en platt bana med tydliga måltavlor. Det var en överlevnadsövning. Tre dygn i oländig terräng, med mål på extrema avstånd, mål i rörelse, och skott som måste avlossas under extrem fysisk och psykisk press. Man sköt i regn, i mörker och i stormvindar.
Daniel och Olivia flyttade ut till en isolerad del av basen, en övergiven skjutbana uppe i bergen där vinden ylade dygnet runt. Det var där de började smida sig samman till ett team.
