Galina hade länge planerat att ta sig ut till sommarstugan.

När dörren stängdes bakom honom gick hon ut i trädgården.

Äppelträden blommade och vita kronblad dalade sakta ner mot gräset som majsnö.

När hon satte sig på sin favoritbänk under ett gammalt träd grät Galja för första gången på mycket länge.

Men det var inte tårar av besvikelse.

Det var lättnad.

Hon visste ännu inte hur hennes nya liv skulle bli.

Om hon skulle möta någon annan eller lära sig att vara lycklig alldeles själv.

Men en sak förstod hon alldeles säkert:

Det här huset, den här trädgården och den här framtiden tillhör nu bara henne.

Och hon kommer definitivt att göra allt för att lyckan ska flytta in här igen.

Historien om Sergej och Irina blev så småningom bara ännu ett samtalsämne bland bekanta.

“Har du hört? Galjas man är på landet…”

Men Galina själv brydde sig inte längre.

Hon planterade nya blommor, planerade sommaren och levde för första gången på många år så som hon själv ville.

Det fanns inga vinnare i den här historien.

Och det fanns inga förlorare.

Det fanns bara människor som hade gjort sina val.

Och livet, trots allt, gick vidare.

Gästerna började droppa in när skuggorna från äppelträden blivit långa och doften av fuktig jord och sensommarblommor låg tung i luften. Gruset knastrade mjukt under bildäcken när bilarna svängde in på samma uppfart där Sergejs stadsjeep en gång hade stått parkerad den där ödesdigra kvällen. Men nu fanns det inget utrymme för spöken från det förflutna. Det här var Galinas domän.

Lena var först på plats, bärande på två stora korgar fyllda med nybakat surdegsbröd och de små, perfekt gräddade västerbottenpajerna som blivit deras cateringfirmas signum. De hade döpt företaget till Smak av Sommar, ett namn som kändes både hoppfullt och sant. De kramades varmt, en kram som bar på fem års delade hemligheter, sena nätter av planering över otaliga koppar kaffe, och den djupa, villkorslösa vänskap som bara kan smidas i efterdyningarna av en kris.

Bokklubbens medlemmar – en brokig skara människor i olika åldrar – fyllde snart verandan. Det var den pensionerade lärarinnan Birgitta, den unge bibliotekarien Marcus, och Karin, en kvinna som nyligen flyttat till grannskapet. De slog sig ner i de bekväma korgstolarna, hällde upp svalt vitt vin och började genast diskutera månadens bok. Men böckerna var ofta bara en ursäkt, en vacker inramning för att få dela livets med- och motgångar. Galina satt i sin gunga, lyssnade till deras engagerade röster och kände en varm våg av tacksamhet skölja över sig.

Att bygga upp ett nytt liv hade inte varit en rätlinjig process. De första månaderna efter skilsmässan hade varit kantade av en förlamande trötthet. Det hade funnits kvällar då hon bara satt i mörkret i sin stadslägenhet och stirrade in i väggen, överväldigad av den enorma tomhet som plötsligt ekade i hennes hem. Men för varje helg hon åkte ut till stugan, för varje ogräs hon ryckte upp med rötterna, för varje nytt frö hon sådde, kände hon hur hon själv slog rot igen.

Maxim och Anna hade behövt sin tid. Maxim, som varit så van vid att se sin far som en ofelbar hjälte, hade gått igenom en fas av intensiv ilska. Han hade vägrat prata med Sergej under nästan ett helt år. Galina hade fått agera medlare, svalt sin egen bitterhet och försiktigt förklarat att vuxnas relationer är komplexa och ibland går sönder på sätt som inte raderar ut kärleken till barnen. Det hade krävt oceaner av tålamod. Anna, som var mer cynisk till sin natur, hade genomskådat situationen snabbare men bar i stället på en tyst sorg. När Anna förra sommaren gifte sig, stod Galina och Sergej bredvid varandra i kyrkan. Det var första gången på flera år de var i samma rum under en längre tid. Galina bar en fantastisk smaragdgrön klänning, blicken var klar och ryggen rak. Sergej hade sett åldrad ut, hans ögon bar på en tyst vädjan om förlåtelse som Galina mötte med ett vänligt, men svalt och oåtkomligt leende. Hon önskade honom inget ont längre; han var bara en bifigur i hennes berättelse nu.

Cateringverksamheten hade vuxit organiskt, nästan av misstag. Det började med att Galina och Lena erbjöd sig att ordna maten till ett grannskapsmingel. Deras mat – rustik, ärlig och gjord med råvaror från Galinas trädgård – hade gjort succé. Någon bad dem fixa maten till ett dop, en annan till en femtioårsfest. Innan de visste ordet av stod de i Lenas stora kök och hackade, rörde, smakade av och paketerade. Det gav Galina ett syfte, en anledning att stiga upp tidigt och en känsla av ekonomisk oberoende som var berusande. Hon behövde inte längre oroa sig för vad som skulle hända “om”. Hon visste att hon kunde ta hand om sig själv.