Galina hade länge planerat att ta sig ut till sommarstugan.
Hennes man hade varit på affärsresa i tre
dagar, barnen var hos mormor och hon hade
lyckats få ledigt från jobbet några dagar.
Äntligen fanns det en sällsynt möjlighet att få
tillbringa tid i tystnad, utan stress och oändliga hushållssysslor.
Hon bestämde sig för att göra i ordning huset inför sommaren och samtidigt vila lite.
I resväskan packades rengöringsmedel, trasor, favoritteet och ett par böcker – ifall hon skulle få lust att sätta sig på verandan på kvällen och läsa, medan hon njöt av utsikten över skogen.
Resan tog drygt två timmar.
När hennes gamla Kia svängde in på den välbekanta grusvägen höll solen redan på att sakta sjunka bakom träden.
Sommarstugeområdet mötte henne med sin vanliga tystnad, doften av tallbarr och en nästan total avsaknad av människor.
Många grannar hade inte kommit ännu, så det rådde ett lugn överallt.
Galja log till och med – det var precis den sortens vila hon behövde just nu.
När hon kört fram till tomten blev hon genast vaksam.
Grinden stod lite på glänt och Sergejs silvriga stadsjeep stod parkerad vid huset.
“Kan han ha kommit tillbaka tidigare?” flimrade det genom hennes huvud.
Men genast uppstod en obehaglig känsla inombords.
Sergej varnade alltid om hans planer ändrades.
Alltid.
Galja gick försiktigt in i huset.
Redan i hallen möttes hon av doften av nybryggt kaffe och någon annans parfym – intensiv, söt, helt obekant.
Från vardagsrummet hördes röster och skratt.
En mansröst, låg och avslappnad, och en kvinno-röst – ung och klangfull.
— Serezja, du är omöjlig… — sa den främmande kvinnan med en lätt heshet i rösten.
Galja kände hur det blev kallt inombords.
Benen kändes som om de var fyllda med bly.
Hon tog några steg genom hallen och tittade in genom den halvöppna dörren.
Sergej satt i soffan i sin rutiga favoritskjorta – precis den som hon hade gett honom i julklapp förra året.
Alldeles bredvid satt en ung kvinna på runt trettio år.
Långt mörkt hår, oklanderlig sminkning, en dyr ljus tröja.
På bordet stod en flaska vin, två glas och ett fat med frukt.
De kramades inte eller kysstes.
De satt bara nära varandra.
Men Sergejs hand kramade hårt om gästens hand.
Det var mer än tillräckligt.
Galja hostade högt.
Sergej ryckte till och vände sig tvärt om.
Blodet lämnade genast hans ansikte och en sekund senare täcktes hans kinder av purpurröda fläckar.
— Galja… Är det du?.. Vad gör du här? — stammade han förvirrat.
— Jag kom hit för att städa inför säsongen, — svarade Galina lugnt, trots att allt inom henne formligen kokade. — Och du, som det visar sig, har ordnat din “affärsresa” mitt i vårt hus.
Den unga kvinnan hoppade upp ur soffan och rättade nervöst till håret.
— Jag… jag går nog hellre…
— Stanna, Irina, — sa Sergej tyst och vände sig sedan mot sin fru. — Vi behöver prata.
Galja gick långsamt in i vardagsrummet och satte sig i fåtöljen mittemot.
Hon placerade avsiktligt händerna på knäna för att dölja darrningarna.
Hjärtat bultade så hårt att hon trodde att alla närvarande kunde höra det.
— Hur länge har det pågått? — frågade hon.
Sergej såg bort.
— Ungefär ett halvår.
Ett halvår…
I ett halvår hade han berättat för henne om brådskande projekt, affärsresor och svårigheter på jobbet.
I ett halvår hade hon väntat på honom på kvällarna, lagat middagar, tvättat hans kläder och trott på vartenda ord.
Och hela tiden hade han kommit hit – till huset som de byggde tillsammans för tio år sedan.
Irina satt kvar utan att lyfta blicken.
Vacker, välvårdad, femton år yngre än Galina.
En intelligent blick, en slank figur.
“Förmodligen en kollega”, flimrade det genom Galinas huvud.
— Jag ville inte förstöra er familj, — sa Irina tyst. — Det bara… allt hände på något sätt av sig självt.
Galja såg på henne nästan medlidande.
— Hände av sig självt? Du har kommit till vårt hus, sitter i vår soffa och säger till mig att det hände av sig självt?
Sergej försökte ta kontroll över samtalet.
— Galotjka, inga scener, snälla. Vi är vuxna människor. Jag tänkte berätta allt, jag hittade bara aldrig rätt tillfälle.
— Och när då? Om några år? Eller räknade du med att jag skulle få reda på det av en slump?
Hon reste sig och gick långsamt genom rummet.
Blicken fastnade ofrivilligt vid fotografierna på hyllorna: familjesemester vid havet, sonen på pappans axlar, bröllopsfotot.
Nu verkade allt detta som vackra kulisser till en föreställning som sedan länge var slut.
— Vet du vad som gör mest ont? — sa hon tyst. — Inte ens själva otroheten. Utan det faktum att du tog hit henne. Till den plats där vi planterade träd tillsammans, där Maxim lärde sig att cykla. Tänkte du ens för en sekund på hur jag skulle kunna återvända hit efter detta?
