Inget svar följde.
En tung tystnad lade sig i rummet.
Och plötsligt kände Galja ett märkligt lugn.
Som om något inombords äntligen hade gått sönder och samtidigt befriats.
— Jag tänker inte ställa till med scener eller kasta porslin. Men jag vill höra sanningen. Hela sanningen.
Sergej suckade tungt och började berätta.
De träffades på en personalfest.
Irina hade nyligen börjat på företaget som marknadsförare.
Först var det samtal, sedan gemensamma kaffepauser, möten efter jobbet.
Han berättade att allt var stabilt hemma, men att något viktigt verkade ha försvunnit.
Hon lyssnade, stöttade honom.
Och sedan gick förhållandet för långt.
— Jag älskar inte henne som jag älskar dig, — sa han avslutningsvis. — Det är något helt annat. Med dig har jag en familj, men där… är det bara känslor, adrenalin.
Galja log bittert.
— En familj som du själv förstörde. En underbar formulering.
Irina reste sig.
— Jag går nog bäst nu. Jag är överflödig här.
— Vänta, — stoppade Galja henne. — Svara bara på en fråga. Visste du att han var gift? Att han hade barn?
Irina nickade.
— Ja. Jag visste. Och jag försöker inte rättfärdiga mig själv. Det är bara det att han sa att han varit olycklig länge.
— Förstår du nu att han inte bara lurade mig?
Irina svarade inte.
Hon tog tyst sin väska och gick.
En sekund senare stängdes ytterdörren tyst.
De var lämnade ensamma.
Sergej kom närmare.
— Galja, låt oss försöka rädda allt. För barnens skull.
— För barnens skull? — för första gången under kvällen blev hennes röst starkare. — Tänkte du på barnen när du tog hit din älskarinna? När du i månader ljög om affärsresor? När du kom hem och lade dig bredvid mig?
Sergej sänkte huvudet.
Galja gick ut på verandan.
Det hade redan blivit mörkt ute.
Luften var fylld av doften av syrén och fuktig flodkyla.
Hon satte sig på den gamla gungan som Sergej en gång hade gjort med sina egna händer.
Minnen flimrade förbi: studenttiden, första mötet, frieriet just på denna tomt, gemensamma renoveringar, gräl och försoningar.
Allt som verkade evigt hade plötsligt fallit samman.
Några minuter senare kom Sergej ut efter henne.
— Jag är en idiot, — sa han tyst. — Det förstår jag. Men jag vill inte förlora dig.
— Du förlorade mig för länge sedan, Serezja. Inte idag. För ett halvår sedan.
Hon grät inte.
Tårarna kom senare, när Sergej åkte efter Irina.
När hon blev ensam började Galja lägga hans saker i en låda.
Skjortor, muggen, fiskeredskapen.
Varje sak påminde om något avsnitt av deras gemensamma liv.
Natten tillbringade hon i köket med en kopp kallnat te.
Och hon skrev ett brev.
Inte till sin man – till sig själv.
“Jag tänker inte tolerera svek för en illusion av stabilitet. Jag vill inte låtsas som om ingenting har hänt. Jag förtjänar respekt. Och om han inte kunde bevara den, så ska jag bevara den själv.”
På morgonen ringde hon sin väninna Lena.
Tre timmar senare var hon där vid stugan – med en stor kasse mat och en flaska konjak.
— Nå, vännen, — kramade Lena henne. — Ska vi hämnas först eller skiljas direkt?
Galja log för första gången på ett dygn.
— Nej. Först ska vi städa. Och sedan ska vi leva vidare.
Tillsammans städade de huset, slängde tomflaskor, öppnade fönstren och släppte in frisk luft.
Galja flyttade till och med möblerna i vardagsrummet så att ingenting längre skulle påminna om det som hänt.
Senare satt de på verandan och pratade.
— Du vet, — sa Lena, — jag har alltid tyckt att han var för perfekt. Och sådana män tappar ofta huvudet när en ung kvinna utan familjeansvar dyker upp.
— Jag märkte också mycket, — erkände Galja. — Men varje gång övertygade jag mig själv om att allt var bra.
De pratade nästan fram till morgonen: om barn, om framtiden, om arbete och om att livet inte tar slut efter fyrtio.
En vecka senare dök Sergej upp igen.
Tärd, trött, ovårdad.
— Jag har avslutat allt, — sa han från dörrtröskeln. — Det var ett misstag. Låt oss försöka börja om från början.
Galja såg på honom lugnt, som om han vore en helt främmande person.
— Det går inte att börja om från början längre. Man kan bara fortsätta. Men det vill inte jag.
Hon räckte honom en mapp med dokument.
Skilsmässoansökan.
— Är du seriös? — frågade han förvirrat.
— Mer än någonsin. Jag har redan bokat tid hos en psykolog. Och jag kommer att förklara allt för barnen som jag finner lämpligt.
Han försökte länge övertala henne, påminde om lyckliga stunder, bad om att få en chans.
Men Galja lyssnade lugnt.
Smärtan hade redan lagt sig.
Kvar fanns bara trötthet och en oväntad känsla av frihet.
