När Elena leddes tillbaka till cellblocket visste hon att tidsfristen höll på att rinna ut. Vance hade i praktiken gett klarsignal till Miller och de andra vakterna att röja henne ur vägen. Hon var tvungen att agera ikväll. Torsdagsleveransen vid lastkaj B hade flyttats fram till inatt på grund av Elenas inblandning; Vance ville säkra en sista stor leverans innan han städade upp “problemet Brooks”.
Natten sänkte sig över anstalten. Det regnade fortfarande kraftigt, tunga droppar som slog mot betongen och dränkte ut ljudet av vakternas fotsteg. Elena låg vaken. Vid midnatt hörde hon hur låset till hennes cell plötsligt klickade upp, elektroniskt fjärrstyrt från kontrollrummet. Det var en inbjudan, eller en fälla. Vakterna ville att hon skulle lämna cellen så att de kunde iscensätta ett flyktförsök eller ett bråk.
Men Elena var beredd. Under de senaste veckorna hade hon metodiskt stulit små bitar av elektronik – från radioapparater i uppehållsrummet, från trasiga klockor i verkstaden. Med hjälp av en pennvässare och lite koppartråd hade hon skapat en provisorisk kortslutningsmekanism. Hon smög ut ur cellen och rörde sig som en skugga längs den mörka korridoren. Hon visste exakt var blindvinklarna för kamerorna fanns; Mara hade gett henne ritningarna via en städerska.
Hon nådde fram till det lilla kopplingsskåpet i slutet av korridoren, bände upp luckan med en stulen gaffel och fäste sin mekanism. Med ett sprakande ljud slocknade strömmen i hela sektor 4. Nödljusen aktiverades direkt, men kamerasystemet skulle ta minst fem minuter att starta om på backup-generatorn.
De fem minuterna var allt hon behövde.
Elena rörde sig snabbt nerför service-trapporna, djupt ner i fängelsets innandöme, mot lastkaj B. När hon närmade sig dörrarna hörde hon röster. Det var Officer Miller och två andra vakter. En stor lastbil från Greyline Catering stod parkerad i ösregnet utanför de öppna portarna. De höll på att lossa tunga trälådor, men det var inte mat i dem. Det var kontraband – droger, telefoner, vapen och buntar med kontanter, noggrant dolda under lager av frysta grönsaker.
Elena kröp in bakom en trave pallar och tog fram sin svarta anteckningsbok. Hon behövde fysiska bevis. Med en liten, insmugglad digitalkamera i storlek av ett mynt, började hon dokumentera allt. Hon fotograferade lådorna, överlämningen av pengarna, Millers ansikte i det kalla ljuset från lastbilen. Hon fotograferade lastbilens registreringsskylt och fraktsedlarna som Miller signerade. Varje klick bekräftade Vances fall.
Men plötsligt tändes en ficklampa, stark och bländande, och svepte över pallarna.
“Vem är där?!” röt en röst. Det var inte Miller. Det var Vance själv. Fängelsedirektören hade kommit ner för att personligen övervaka den sista överföringen.
Elena frös till is. Ficklampans ljuskägla träffade henne rakt i ansiktet.
“Brooks,” väste Vance, ett olycksbådande leende spred sig över hans läppar. Han drog fram en pistol från innanför sin rock. “Du är dummare än jag trodde. Att gå rakt in i lejonets kula.”
Miller och de andra vakterna släppte omedelbart vad de hade i händerna och rörde sig snabbt mot henne, blockerade alla flyktvägar. Regnet piskade in från den öppna lastkajen.
“Det är över, Elena,” sa Vance och stegade framåt, med vapnet riktat mot hennes bröst. “Det spelar ingen roll vilka bevis du tror att du har. Du dör här ikväll vid ett tragiskt rymningsförsök, och imorgon kommer ingen att minnas ditt namn.”
Elena tittade på vapnet, sedan på Vance, och till sist på Miller. Hon kände ingen rädsla, bara den kalla, analytiska lugnet hos någon som redan har spelat ut alla sina kort.
“Du har rätt, direktören,” sa Elena med hög, klar röst som skar igenom regnet. “Du har fångat mig. Men du har glömt en väldigt viktig detalj om logistik.”
Vance stannade till. “Och vad skulle det vara?”
“Att man alltid ska veta exakt vad man har i lasten.”
I samma ögonblick hördes ett öronbedövande gnisslande när bakdörrarna till Greyline-lastbilen slängdes upp från insidan. Ut hoppade inte smugglare, utan tungt beväpnade federala agenter i taktisk utrustning. “FBI! Släpp vapnet! Ner på marken!”
Kaos utbröt. Vances ansikte förlorade all färg när han insåg att lastbilen han väntat på hade blivit kapad flera mil utanför fängelset och ersatts med en trojansk häst. Miller försökte fly, men blev brutalt nedtacklad i den blöta asfalten av två agenter. Vance stod fastfrusen, oförmögen att bearbeta den totala kollapsen av hans imperium, innan han långsamt släppte sin pistol och föll på knä i regnet.
En agent i civilkläder klev fram genom regnet och gick fram till Elena. Han räckte henne en hand. “Är du okej, Special Agent Brooks?”
“Jag mår bra, Carter,” svarade Elena, borstade av dammet från sina fängelsekläder och överlämnade minneskortet från sin mikrokamera. “Här är den sista pusselbiten. Alla transaktioner, signaturerna, och direktör Vances trevliga lilla mordförsök på band.”
Carter log snett. “Snyggt jobbat. Men du vet att vi måste hålla dig inlåst fram till morgonen för trovärdighetens skull, eller hur?”
