Elena drog fram den lilla anteckningsboken från sin madrass, där hon hade gömt den från vakternas kvällsinspektion. Boken var inte bara fylld med kontonummer och företagsnamn; den var en karta över fängelsets ruttna inre. Elena Brooks var egentligen inte Elena Brooks. Hennes riktiga namn var obetydligt nu, begravt under lager av falska identiteter och noggrant konstruerade bakgrundshistorier. Hon var en forensisk revisor, specialiserad på att spåra svarta pengar och korruption inom den federala kriminalvården. Hennes uppdrag hade varit att infiltrera detta specifika fängelse, en anstalt ökänd för sina brutala vakter och oförklarliga dödsfall bland interner, för att hitta bevisen som kunde fälla fängelsedirektören och hans nätverk av mutade anställda.
Att få fängelsestraffet hade varit den enkla delen. Ett välregisserat bedrägeri mot en bank, tillräckligt allvarligt för att garantera tid bakom murarna men inte så farligt att det väckte nationell uppmärksamhet. Den svåra delen var att överleva på insidan tillräckligt länge för att knyta samman de sista trådarna. Och för att göra det behövde hon kontrollera de som redan hade makt. Hon hade studerat Mara Quinn i månader innan hon ens klev in genom grindarna. Hon visste allt om Maras smugglingsringar, hennes svagheter, hennes dolda tillgångar. Mjölkincidenten hade varit en oplanerad bonus – den hade gett Elena den perfekta scenen att demonstrera sin överlägsenhet inför alla andra.
Ett svagt knackande hördes på cellgallret.
Elena tittade upp. I skuggorna utanför stod en kvinna, en av Maras närmaste följeslagare. Hon tittade nervöst över axeln innan hon tryckte in en liten hopvikt papperslapp genom gallret. Den föll ljudlöst till golvet. Kvinnan försvann omedelbart ner i korridoren, hennes steg dämpade av de tunna fängelseskorna.
Elena väntade några sekunder innan hon plockade upp lappen. I det svaga ljuset från korridorens nödbelysning vecklade hon upp den. Det var en handskriven lista. Namn på fyra vakter. Två datum. Och en tidpunkt: Torsdag, 03:00, lastkaj B. Mara hade kapitulerat fullständigt. Hon hade gett upp sina beskyddare bland personalen för att rädda sitt eget skinn utanför murarna.
Elena log svagt i mörkret. Det var en bra början. Men listan var också en dödsdom om fel person insåg att hon hade den. De vakter som tjänade pengar på Maras smuggelverksamhet var inte män som lät sig avslöjas utan strid. Om de misstänkte att Mara hade läckt information, skulle både Mara och Elena vara i livsfara.
Dagen därpå förändrades dynamiken på rastgården radikalt. Solen låg lågt och kastade långa, kalla skuggor över den grusbelagda planen omgiven av höga stängsel och taggtråd. Elena gick ensam längs med stängslet, hennes händer nedstoppade i de grå jackfickorna. Normalt sett skulle en nykomling som gick ensam vara ett lätt byte, en öppen inbjudan till trakasserier eller värre. Men idag höll sig alla på avstånd.
När hon närmade sig bänkarna där Mara och hennes gäng brukade sitta, märkte hon att gruppen var märkligt tyst. Mara satt i mitten, blekare än dagen innan, hennes vanliga arrogans bortblåst. När hon fick syn på Elena nickade hon nästan omärkligt. Det var en bekräftelse på att lappen hade kommit fram, men också ett tyst rop på hjälp. Mara var fångad mellan Elenas hot om exponering och vakternas potentiella hämnd.
Plötsligt öppnades en av metalldörrarna till cellbyggnaden, och ut klev Officer Miller. Han var en av namnen på Maras lista. En storväxt man med kalla, grå ögon och en batong som alltid vilade lite för lätt i hans hand. Han patrullerade långsamt över rastgården, hans blick svepte över internerna som en strålkastare. Han lade märke till den märkliga stämningen kring Maras gäng. Han såg hur de undvek att titta på Elena, och han såg den iskalla blick Elena gav honom tillbaka.
Miller stannade framför Elena. Han var minst ett huvud längre än henne och använde sin fysik för att skapa obehag. “Nykomling,” sa han, hans röst mörk och hotfull. “Jag hörde att du hade en intressant lunch igår. Att du gillar att ställa till med scener.”
Elena tittade lugnt upp på honom. Hon kände igen honom från sina akter. Officer Thomas Miller. Spelmissbrukare. Skuldsatt. Den perfekta måltavlan för fängelsedirektörens korruption. “Jag föredrar bara att äta min mat i fred, konstapeln,” sa hon mjukt.
“Här inne får du fred när jag säger att du får fred,” väste Miller och lutade sig närmare, så nära att hon kunde känna lukten av kaffe och härsken tobak från hans andedräkt. “Håll dig undan från Quinn. Hon är… viktig för ordningen här inne. Om du försöker störa den ordningen kommer du att tillbringa resten av din tid här i isoleringscell. Eller på sjukhusflygeln. Förstår du mig?”
Elena blinkade inte. Hon visste att detta var ett test. Miller försökte skydda sin investering i Mara. Han visste ännu inte att Elena satt på all information om Greyline Catering och de nattliga leveranserna vid lastkaj B.
