Det blev ett spektakulärt evenemang.
Det fanns tusen bubblor som svävade i luften, fem vulkaner som sprutade självlysande skum, vita labbrockar till alla små vänner och ett enormt upplyst bord.
Vid ingången till lokalen hängde en enorm banderoll där det stod med metalliska bokstäver: ”Mateos officiella laboratorium: välkommen, stora och unika uppfinnare”.
När pojken såg sitt namn i jättestora bokstäver släppte han sin lilla ryggsäck, sprang fram till sin pappa och gav honom en så hård kram att han nästan föll omkull.
”Den här är verkligen min, pappa!”, ropade han euforiskt.
”Ja, min älskling.
Den här är helt och hållet din”, svarade Diego och kysste honom på pannan.
Den dagen lärde sig Diego den mest värdefulla och största läxan i hela sitt liv.
Att sätta strikta gränser förstör inte familjer, tvärtom skyddar det dem från känslomässiga parasiter.
Ingen borde någonsin vara i en relation där man tvingas släcka ljuset hos sina barn.
Den sanna familjen är den enda platsen i världen där din glädje och din existens inte behöver be någon om ursäkt för att de lyser.
I dag är Diego en oerhört stolt ensamstående pappa.
Och han vet helt säkert att han aldrig i livet kommer låta sin son säga ”det gör inget” igen när någon håller på att krossa hans hjärta inombords.
