Han kunde inte tro nivån av fräckhet hos den där kvinnan, och det han var på väg att göra skulle förändra allt för alltid…

DEL 2

Diego tänkte inte låta sig trampas på.

Han tog sin mobil och ringde tillbaka till Paola, som svarade rasande och trodde att han ringde för att be om ursäkt.

”Jag hoppas att ditt lilla utbrott har gått över nu, Diego.

Lokalen vill ha resten av pengarna och det var du som skrev under det förbannade kontraktet”, krävde hon med en väldigt arrogant ton.

”Jag skrev under ett kontrakt för en vetenskapsfest åt min son, inte för en kröning med enhörningar”, svarade han med en röst kall som is, vilket gjorde henne förvirrad.

”Var inte dramatisk.

Vi ändrade bara några obetydliga små detaljer.

Renata fyller bara 8 år en gång i livet”, svarade hon och försökte manipulera honom med sin klassiska offerroll.

”Mateo fyller också bara 8 år en enda gång”, sa Diego bestämt.

Han lade på och tittade på sin son, som åt en pizzaslice vid några spelautomater och försökte låtsas att han inte var ledsen.

Den bilden gav Diego all styrka han behövde.

Han ringde ett annat samtal och kontaktade Marisol, chefen för festlokalen, direkt.

Till en början lät kvinnan väldigt nervös.

Men när han krävde att hon skulle gå igenom ärendet, berättade chefen allt.

Paola hade ringt 3 dagar tidigare för att ändra hela temat, dekorationen och till och med menyn.

Paola hade sagt till chefen att Diego var helt med på det och att pojken av egen fri vilja hade bestämt sig för att ge sin fest till sin ”styvsyster”, eftersom han älskade henne så mycket.

Ordet ”dela” ekade i Diegos huvud.

I hans förhållande förväntades Mateo alltid ge efter: låna ut sina leksaker, lämna ifrån sig sitt utrymme, stå ut med förolämpningar och till och med dela sin pappas kärlek.

Men aldrig, inte en enda gång, var det ömsesidigt.

Utan att tveka en sekund till förklarade Diego för Marisol att ändringarna hade gjorts bakom hans rygg och utan hans underskrift som godkännande.

Direkt efteråt ringde han sin bank och spärrade sitt kreditkort för att stoppa alla framtida betalningar som var kopplade till den festlokalen.

Så när Paola skickade 10 nya meddelanden och krävde överföringen ringde Diego upp henne igen.

”Jag tänker inte släppa ifrån mig en enda peso till.

Lös det själv”, sa han torrt.

”Vad har du gjort, din jävel?”, skrek Paola.

Hennes röst lät inte längre förolämpad, utan genuint skräckslagen.

”Jag stoppade debiteringarna.

Du förstörde min sons dag, nu får du betala din egen fest.”

Det var då Paola spottade ut sitt verkliga gift: ”Inte konstigt att din exfru lämnade dig.

Du är en vidrig man, en omogen typ som får allt att kretsa kring sin son.”

Tystnaden tog över linjen i 5 sekunder.

Under ett helt år hade Diego vägrat se de enorma varningsflaggorna.

Han mindes de dyra middagarna, märkesskorna till Renata och skolavgifterna.

Paola sa alltid till honom: ”Hjälp mig, älskling.

Det är så svårt att vara ensamstående mamma i det här landet.”

Och han, som ville vara hjälten och vara snäll, slutade alltid med att ta fram plånboken utan att protestera.

En gång hörde han henne till och med prata med sin syster i köket: ”Diego är superlätt att styra, han älskar att känna sig som räddaren.

Säg bara att det är för flickans skull, så betalar idioten allt utan att fråga.”

Han hade blundat för att slippa bråka, men nu hade bindeln äntligen fallit från hans ögon.

”Det är slut, Paola.

Dra åt helvete”, sa han med ett skrämmande lugn.

Hon brast ut i ett ironiskt och desperat skratt.

”Ska du verkligen kasta bort mig på grund av en enkel barnfest?”

”Nej”, svarade han.

”Jag lämnar dig på grund av den sorts skräpmänniska som den här festen visade att du är.”

Han lade på och skickade ett sista meddelande till hennes giftiga familjs WhatsApp-grupp: ”Jag betalade för en fest åt min son.

Paola kapade den bakom min rygg.”

”Jag tog Mateo därifrån och spärrade korten.

Jag tänker inte försörja snyltare.

Slut på meddelandet.”

Sedan lämnade han gruppen och blockerade de 20 medlemmarna i den familjen.

Diego trodde att skvallret och dramat skulle dö där, men klockan 8 nästa morgon fick han ett samtal från ett helt okänt nummer.

”Läget, Diego?

Det är Carlos, Renatas biologiska pappa”, hördes en hes men lugn röst på andra sidan linjen.

Diego visste knappt vem den mannen var.

Paola hade alltid pratat vitt och brett om att Carlos var en fullständig latmask, en frånvarande pappa, en fyllbult som aldrig betalade underhåll och som inte älskade sin egen dotter.

”Jag fick precis höra om det stora bråket i går”, fortsatte Carlos.

”Paola sa till min dotter att du gav henne festen av medlidande, eftersom jag var en fattig nolla som inte kunde betala något ordentligt åt henne.”