Kapitel 5: Valet vid källan

När solen började sjunka och kasta långa, blodröda skuggor över prärien, lyckades Liam slutligen bli lämnad ensam. Hans far hade gått in för att dricka kaffe och diskutera vad Miller sagt med sin hustru.

Liam skyndade in i ladan. Tula satt redan kvar ute ur sitt gömställe. Hennes ansikte var blekt, men hennes ögon var skarpa.

”Han har varit här,” sa hon innan Liam hann tala. ”Jag hörde hans röst. Det var han.”

”Han letar efter dig,” sa Liam hårt. ”Han kommer inte att ge sig. Och min far är rädd. Om han får veta att du är här…”

”Jag vet,” avbröt Tula stilla. ”Jag kan inte stanna. Min närvaro sätter ett tak av eld över ditt hus.”

Hon reste sig långsamt. Benen skakade under henne, men hon vägrade att falla. Hon tog filten och började vika den med enkla, vördnadsfulla rörelser.

”Nej,” sa Liam och sköt fram handen för att stoppa henne. ”Behåll filten. Du behöver den mer än jag. Min mormor sydde den för att den skulle hålla någon varm. Den gör ingen nytta i en kista på vindsvåningen.”

Tula såg på honom, och för första gången mjuknade hennes skarpa drag. Hon sträckte ut handen och touchade lätt vid Liams armbåge – en beröring så lätt att den knappt kändes, men fylld av ett osynligt tack.

”Hur ska du ta dig därifrån?” frågade Liam. ”Du kan knappt gå.”

”Titta ut,” sa hon tyst och pekade mot fönstret längst bak i ladan.

Liam gick fram och kikade ut genom det smutsiga glasrutan. Vid kanten av skogsdungen, ett par hundra meter från gården, stod tre hästar bundna vid ett träd. Bredvid dem stod två krigare, helt stilla, täckta av fällar och med långa lansar i händerna. De var spejare som lämnats kvar för att skydda henne.

”De har väntat på att mörkret ska falla,” sa Tula. ”När stjärnorna syns går jag ut till dem.”

Liam kände en blandning av lättnad och vemod. Hon var säker, men samtidigt insåg han att denna korta händelse förändrat allt för honom. Han var inte längre bara en pojke som bodde på en isolerad farm på prärien; han hade klivit in i en större, farligare och vackrare värld.

Men just som Tula tog sitt första steg mot bakdörren hördes ett hårt slag mot ladans framsida.

Porten bröts upp med en krasch.

Kapitel 6: Eld och stål

Det var inte Thomas Carter som klev in.

I dörröppningen stod Miller, med en tänd stalllykta i ena handen och en tung revolver i den andra. Bakom honom skymtade två andra män – grova karlar från staden med piskor och träpåkar i händerna. De hade smygit tillbaka till gården till fots medan vagnen lämnats längre ner på vägen.

”Jag visste att du ljög, Carter,” hånskrattade Miller och lät lyktans ljus svepa över ladans inre. Ljuset träffade Tula där hon stod i skuggan, med filten tätt omkring sig. ”Där är hon! Ta henne!”

Liam tvekade inte ett ögonblick. Utan att tänka på konsekvenserna kastade han sig fram och knuffade till den närmsta mannen så att denne tappade balansen och föll mot en trave träpallar.

”Spring, Tula! Spring!” skrek Liam.

Miller svor högt och höjde sin revolver, men Liam tog tag i hans arm med all den styrka hans fjortonåriga kropp kunde uppbringa. Männen brottades i det damma utrymmet. Lyktan föll ur Millers hand, slogs mot stengolvet och krossades. Den brinnande oljan spred sig på ett ögonblick över den torra halmen på golvet.

Eldslågor flammade upp med ett rytande. Rök fyllde ladan och gjorde det svårt att andas och se.

”Din lilla djävul!” skrek Miller och slog Liam i ansiktet med revolverkolven. Liam föll bakåt, smaken av järn fyllde hans mun och världen snurrade för ett ögonblick.

Men Tula hade inte sprungit. Istället för att fly hade hon greppat en tung trästör från en av höhäckarna och slagit den med full kraft mot baksidan av knäskålen på den andre mannen som försökte greppa Liam. Mannen vrålade av smärta och föll ihop i den brinnande halmen.

Utifrån hördes nu Thomas Carters röst som skrek i panik när han såg röken stiga från ladan.

”Liam! Vad händer där inne?!”

Elden spred sig blixtsnabbt uppför träväggarna. Bjälkarna knakade och glödande kol föll från taket som ett regn av eld. Miller, som insåg att ladan var dödsdömd och att Thomas var på väg med sitt gevär, svor och backade ut genom den brinnande porten tillsammans med sina skadade män.

Liam reste sig upp, snurrig i huvudet, med blod rinnande från pannan. Tula var vid hans sida. Hon tog hans arm och drog honom mot bakdörren.

”Vi måste ut!” ropade hon genom röken.

De slog upp bakdörren och klev ut i den kalla nattluften precis när den östra delen av taket störtade in i ett hav av gnistor.

Kapitel 7: Ett tyst farväl