”De kom för att hämta mig eller för att hämnas mig,” sa Tula. Hon såg ner på filten som låg över hennes axlar. ”Men de fann något annat. Du gav mig liv när mina egna krafter var slut. Hos mitt folk glöms inte en sådan gåva. Men du måste gå tillbaka nu, Liam. Din familj vaknar snart.”
Liam tvekade. ”Ska du följa med dem?”
Tula skakade långsamt på huvudet. ”Inte än. Min kropp är för svag för att rida genom natten, och stigen tillbaka tilllägret är lång och stenig. De kommer att spana på avstånd. De vet att jag är säker här i natt. Men i morgon… i morgon måste beslut fattas.”
Liam nickade tyst. Han kände en märklig tomhet vid tanken på att hon skulle försvinna, men han visste att prärien inte var en plats där öden tvinnades samman utan konsekvenser.
Kapitel 2: Husets dolda spänningar
När Liam smög tillbaka in genom köksdörren knarrade inte ett enda golvbräda, men huset var ändå inte sovande.
I det halvmörka köket satt hans far, Thomas Carter, vid det tunga ekbordet. Fotogenlampan skruvades ner till en liten, gul låga som kastade långa skuggor över väggarna. På bordet låg familjens Winchester-gevär nedmonterat på en oljig trasa. Thomas hände över delarna, med fingrarna gråa av vapenfett och metallslip.
Liam stannade i dörröppningen. Han försökte kontrollera sin andning så att inte ångan från kylan utomhus skulle avslöja honom.
”Du är uppe tidigt,” sa Thomas utan att lyfta blicken från låsblocket han polerade. Röstens ton var tung, nötta av år av hårt arbete och misslyckade skördar.
”Jag… jag kunde inte sova, pappa,” svarade Liam och klev in i rummet. Han stoppade snabbt ner handen med träfiguren i fickan. ”Luften var så tät.”
Thomas lade ner verktyget och såg slutligen upp. Hans ögon var djupa och inramade av tunga rynkor. Det var ögon hos en man som ständigt väntade på katastrofer – torka, tidig frost, boskapstjuvar eller konflikter med de ursprungsgrupper som fortfarande rörde sig i territoriet.
”Det ligger något i luften i natt,” sa Thomas lågt och såg ut genom det frostat täckta fönstret. ”Hundarna tystnade vid midnatt. Inte ett skällande. När hundar tystnar så där på prärien betyder det att något större än en varg rör sig där ute.”
Liam teg. Samvetet brände i bröstet, men han visste vad som skulle hända om han berättade om Tula och de sjuhundra krigarna. Thomas Carter var ingen ond man, men han var en man driven av rädsla och överlevnadsdrift. En skadad ursprungsflicka i ladan skulle ses som en livsfara – en magnet för våld och militär uppmärksamhet.
”Jag gick ut för att se till stängslet,” ljög Liam stilla. ”Allt var lugnt.”
Thomas granskade sin son länge. Hans blick dröjde vid Liams oknäppta skjorta och de smutsiga stövlarna.
”Gå och lägg dig en timme till,” sa han slutligen. ”När solen går upp ska vi köra in till staden och hämta mer virke. Vi måste förstärka ladan innan den riktiga snön kommer.”
Liam nickade och gick mot sitt lilla rum på vinden. Varje steg kändes tungt. Förstärka ladan. Tanken fick hans hjärta att slå snabbare. Om hans far började arbeta vid ladan under dagen skulle Tula bli upptäckt.
Kapitel 3: En hemlighet under halmen
Morgonljuset skar genom sprickorna i vindsväggen när Liam vaknade efter en orolig slummer. Han hörde redan sin mor, Martha, rör sig i köket nedanför. Skramlet av gjutjärnspannor och doften av stekt fläsk spred sig i huset, men Liam hade ingen aptit.
Han smög nerför trappan, tog en bit torrt bröd från skafferiet när hans mor vände ryggen till, och smög ut bakvägen innan frukosten var serverad.
Morgondimman låg tät över marken. Frosten hade förvandlat grässtråna till vita glasskärvor som bröts under hans fötter när han sprang mot ladan.
När han klev in i det dunkla rummet stannade han och lyssnade. Doften av gammalt hö och häst var stark, men under den fanns en ny doft – doften av torkade örter och bränt trä.
I det bortre hörnet, där han hade bäddat åt henne, satt Tula upprätt. Hon hade lyckats rengöra sitt ansikte med lite smält snö. De värsta sårskorporna satt kvar, men färgen hade börjat återvända till hennes kinder. Filten var fortfarande svept om hennes axlar.
”Du borde vila,” sa Liam tyst och klev närmare. Han sträckte fram brödbiten. ”Pappa kommer hit snart för att arbeta på taket. Du kan inte vara kvar här.”
Tula tog emot brödet med båda händerna, nickade kort som tack och tog en liten tugga. Hon tuggade långsamt, som om hon uppskattade varje smula.
”Min far vet att jag är här,” sa hon. ”Han kommer inte att gå till attack mot din familjs hus. Men det finns andra män på prärien. Män som inte bär mitt folks färger.”
Liam rynkade pannan. ”Vad menar du?”
