”Männen som band mina handleder,” sa Tula och visade de mörka märkena på sina armar. ”De var inte krigare. De var handelsmän och nybyggare från staden längre västerut. De tog mig från vår vinterläger när min bror och jag sökte efter förlorade hästar. De trodde att de kunde sälja mig eller använda mig som påtryckning mot min far.”

Liams händer knöts i fickorna. En ilska han inte visste att han bar på flammade upp inom honom. Tanken på att män från hans eget samhälle – kanske män han sett på torget i staden – hade gjort detta mot en ung flicka fick honom att skämmas.

”Vem var det?” frågade han med pressad röst.

”En man med ett ärr över ena ögat och en vagn täckt av svart duk,” svarade Tula och såg hårt på honom. ”Han letar efter mig nu. Och när han hittar spåren från mitt folks hästar, kommer han att förstå att jag inte var långt borta.”

Innan Liam hann svara hördes tungsteg utanför ladan. Rörliga skuggor föll över porten.

”Liam!” ropade hans far från gårdsplanen. ”Hämta hammaren och spikarna från verkstaden! Vi börjar med den östra väggen!”

Tula såg på Liam utan panik, men hennes blick var skarp. Liam visade med en snabb handrörelse att hon skulle krypa längre in bakom de tunga höbalarna i hörnet.

”Jag kommer, pappa!” ropade Liam tillbaka. Hans röst brast en aning, men han hoppades att kylan skulle förklara det.

Kapitel 4: Skuggorna från staden

Timmarna som följde var en plåga av utdragen spänning. Liam tvingades arbeta sida vid sida med sin far hela förmiddagen. Varje spik som slogs in i ladans yttre träpanel kändes som ett hammarslag mot hans eget bröst. Varje gång Thomas klev in i ladan för att hämta mer virke eller en stega, höll Liam andan, rädd att Tula skulle ge ifrån sig ett ljud eller att mormoderns färgstarka filt skulle synas mellan höbalarna.

Runt middagstid hördes ett avlägset skrammel från vägen. En tung trävagn dragen av två trötta mulor närmade sig gården. Vagnen var täckt av en smutsig, svart duk.

Liam stelnade till på stegens översta steg. Hans far lade ner hammaren och torkade svetten ur pannan med armbågen när vagnen rullade in på gårdsplanen och stannade.

Kusken klev ner. Han var en bred man i en lång, smutsig skinnrock. Över hans vänstra öga löpte ett vitt, tjockt ärr som drogs ner mot kindbenet och gav hans ansikte ett permanent, snedvridet leende.

”Goddag, granne,” sa mannen med en röst som lät som grus som maldes mot sten.

Thomas Carter klev fram med hammaren kvar i handen. Hans hållning var avvaktande, armarna sträckta och blicken vaksam. ”Goddag, Miller. Vad för dig hit ut på prärien så här års?”

Mannen som kallades Miller tog av sig hatten och såg sig omkring på gården. Hans ögon var små, vaksamma och rastlösa. De dröjde vid spåren i frosten och vid ladans halvöppna dörr.

”Jag letar efter något som gick förlorat under stormen i förrgår,” sa Miller tyst. ”En egendom. Något som tillhör mig.”

”Jag har inte sett någon förlorad egendom,” svarade Thomas kort. ”Och vi har fullt upp med att förbereda inför vintern.”

Miller tog ett steg närmare. Han drog ut en kort tobakspipa ur fickan men tände den inte. hans blick sökte över marken igen. ”Det ryktas om att en stor grupp infödingar rörde sig över kullarna i natt. Sjuhundra man, sägs det. Folk i staden är rädda. De undrar vad som fört så många krigare så nära nybyggarnas marker.”

Thomas spände käkarna. Liam såg hur faderns hand knöts hårdare om hammarskaftet.

”Jag såg ing inga krigare,” sa Thomas stadigt, även om Liam kunde se att nyheten skakade honom. ”Och om sjuhundra krigare rörde sig här ute, skulle verken du eller jag stå här och prata om det nu. De håller sig till sina egna områden så länge ingen retar upp dem.”

Miller log sitt sneda leende igen. ”Kanske. Eller kanske letar de efter samma sak som jag. En flicka. En av deras egna som sprang i vägen för min verksamhet. Hon är värdefull för mig. Och om hon gömmer sig här på dina marker, Carter, så utsätter du hela din familj för fara.”

”Det finns ingen här förutom min familj,” sa Thomas lugnt, men med en ton av stål i rösten. ”Och jag föreslår att du kör vidare innan vägen blir för mjuk av middagssolen.”

Stämningen mellan de två männen var spänd som en hårt dragen stålvajer. Miller såg på Thomas, sedan lyfte han blicken och mötte Liams ögon där han stod kvar på stegen. Det fanns ett kallt beräknande i Millers blick som fick det att ila längs Liams ryggrad.

Efter några sekundervänd Miller om, klev upp på sin vagn igen och ryckte i tömmarna. Vagnen skumpade iväg längs den frusna vägen och efterlämnade djupa spår i den halvt smälta frosten.