Hela korridoren tycktes sjunka i en isande kyla. Margaret var på fri fot, och hennes sjuka besatthet var långt ifrån över.
Två veckor hade gått sedan den dramatiska natten som förändrade allt.
Vår lilla dotter, som vi hade gett namnet Clara efter Ryans bortgångna biologiska mamma, låg nu tryggt i sin spjälsäng i vårt nya, tillfälliga hem – ett hemligt skyddat boende i en lugn förort till Savannah, långt bort från Atlanta och Margaret. Emilys kropp hade läkt förvånansvärt snabbt, men ärren satt djupt rotade i våra sinnen. Varje gång vinden ven mot fönstret eller en bil dörr slog igen på gatan utanför, spände vi oss, ständigt på vakt efter den där skuggiga gestalten som vägrade släppa taget om vårt liv.
Polisen hade sökt igenom hela Georgia efter Margaret, men hon tycktes ha gått upp i rök. Vissa spår tydde på att hon hade flytt norrut mot bergen i North Carolina, där hennes släkt en gång hade haft sina rötter och där gamla folktro- och örtcirklar fortfarande verkade i det tysta.
– Ryan, viskade jag en sen kväll medan jag satt i soffan med en kopp kamomillte och tittade på när lilla Clara sov sött i sin vagga. Tror du att hon någonsin kommer att ge upp?
Ryan, som stod vid fönstret och drog igen gardinerna för natten, vände sig om med en allvarlig blick. Han gick långsamt fram, satte sig bredvid mig och lade armen om mina skuldror. Hans närvaro var en klippa i stormen, trygg och varm.
– Jag vet inte, Emily, svarade han lågt. Mamma… eller den person som en gång var min mor… levde i en värld av vanföreställningar och mörker. Men en sak är säker: vi kommer aldrig att låta henne komma närmare vår dotter. Aldrig någonsin.
Plötsligt ringde mobilen på soffbordet.
Ljudet skar genom den tysta natten som ett pistolskott. Både jag och Ryan hoppade till. Ryan sträckte sig snabbt efter telefonen och tittade på skärmen. Numret var dolt.
– Svara inte, viskade jag med ett hjärta som började hamra vilt. Det kan vara hon.
Ryan tvekade en sekund, men hans ansikte hårdnade i en beslutsam min. Han tryckte på svarsknappen och förde luren till öra.
– Hallå? Vem är det? sa han med fast stämma.
Det var tyst i luren först – bara ett svagt, prasslande ljud av vind och tunga andetag. Sedan hördes en röst som fick blodet att frysa till is i våra ådror. Det var Margaret.
– Blodet glömmer aldrig, Ryan… viskade hennes raspiga, kyliga röst genom högtalaren. Och den cirkel som bröts för tjugosex år sedan… den ska slutas med lilla Clara. Jag väntar på er i skogen vid daggryningen. Kom ensamma… eller så kommer jag till er.
Linjen bröts med ett klick.
Ryan stirrade på skärmen där samtalet avslutats, medan skärmens ljus långsamt slocknade i mörkret. Utanför fönstret började gryningens första bleka ljus bryta igenom horisonten, och en kall vind ven genom trädtopparna.
Vår mardröm var inte över. Den hade bara tagit en ny början.
