Dörren till lägenheten stod fortfarande på glänt, och de kalla vindarna från trapphuset ven in i hallen. De distinkta, rytmiska tonerna av ambulansens sirener skar genom natten och kom allt närmare, som en ständigt växande våg av panik.
Ryan stod orörlig i dörröppningen, med sin syster Jessica tätt intill sig. Jessica darrade lätt på händerna och stirrade fånigt på den mörka pöl som hade bildats på det ljusa trägolvet där glaset krossats.
– Det kan inte vara sant, viskade hon fram, nästan ohörbart. Mamma, säg att du inte gjorde om det.
Margaret, som hade backat så långt in i hallen att hon nästan pressade in ryggen i den tapetserade väggen, bet sig hårt i underläppen. Hennes ansikte var blodtomt, nästan askgrått under den svaga belysningen från taklampan.
– Ni förstår ingenting, pressade hon fram med en röst som varken bar eller brast.
Det var för hennes eget bästa. För barnets bästa. Världen är inte redo för… för det vi vet.
– Håll klaffen, Mamma! skrek Ryan. Hans röst ekade mot de kala väggarna, fylld av en blint rasande desperat energi. Du tvingade i min fru – min höggravida fru – en okänd, livsfarlig substans! Och nu står du här och pratar om att det är för någons bästa? Om något händer Emily eller bebisen, så svär till Gud…
Han avbröt sig själv, eftersom jag vred mig i en ny, våldsam kramp i soffan. Smärtan skar genom mitt bäcken som en vass egg, och ett kvävt stön slank över mina läppar.
– Ryan… viskade jag, medan mina fingrar kramade om hans skjortärm tills knogarna blev vita. Det… det gör ont. Det känns som att allt rämnar inuti.
Utanför hördes hur ambulansen bromsade in med ett gällt skrik av däck mot asfalt. Blåljusen färgade vardagsrummets vita väggar i ett pulserande, blodrött och isblått sken. Ljudet av bildörrar som slog igen samtidigt ekade uppför trapporna, följt av tunga, snabba steg som närmade sig vår dörr.
– Här in! skrek Ryan ut i trapphuset. Fort, hon håller på att föda! Eller… det är något fel!
In på mindre än tre sekunder vällde tre ambulanssjukvårdare in i lägenheten, utrustade med bår, syrgasmasker och tunga medicinväskor. Den ledande sjukvårdaren, en äldre man vid namn Henrik med ett lugnt men auktoritativt ansikte, svepte med blicken över rummet – från den krossade glasburken på bänken, till den gråtande Margaret i hörnet, och slutligen till mig som låg hopkurad i soffan.
– Vad har hänt här? frågade Henrik skarpt medan han genast gick ner på knä bredvid soffan.
– Hon är i nionde månaden, förklarade Ryan andfådd, med rösten sprickfärdig av skräck. Och den kvinnan – min mor – tvingade i henne någon okänd hemmagjord örtbrygd eller vad fan det nu är! Hon svalde en del av det innan jag hann stoppa henne!
Henriks ögon vidgades en aning. Han vände sig direkt mot mig och tryckte försiktigt på min mage, samtidigt som han mätte min puls med sina fingrar.
– Emily, hör du mig? Hur känns smärtan? Är den regelbunden?
– Den… den kom plötsligt, stönade jag fram, svettig och med hjärtat i halsgropen. Det bränner i bröstet också… som eld. Och magen… magen spänns på ett helt annat sätt än vanliga sammandragningar.
Henrik tittade upp på sin kollega, en yngre kvinna som snabbt drog fram ett digitalt instrument ur väskan.
– Förbered en intravenös infusion med koksaltlösning omedelbart.
Och plocka fram toxikologisk provtagning. Vi måste veta vad som fanns i den där burken. Om det rör sig om något giftigt eller hallucinogent kan det hota både moderns och fostrets cirkulation.
I samma sekund som Henrik sa de orden rörde sig Margaret snabbt mot dörren för att smita ut. Men Jessica, som hade stått som förstenad, kastade sig fram och ställde sig i vägen.
– Vart tror du att du ska, Mamma? Du går ingenstans förrän de här människorna vet exakt vad du har blandat i den där brygden.
– Flytta på dig, Jessica, väste Margaret med en röst som plötsligt lät som ett skramlande vilddjur. Du har ingen aning om vad du ställer till med. Det som hände för tjugosex år sedan var en olycka, men det här… det här är en nödvändighet!
Jessica backade ett steg, som om hon hade bränt sig på sin egen mor. Hennes ögon fylldes av en djup, bottenlös fasa.
– En olycka? kallar du det för en olycka? Du mördade nästan en människa då, Mamma! Och nu försöker du göra om samma sak mot min svägerska och min brors barn?
Hela vardagsrummet tycktes sjunka in i en kvävande tystnad, trots sirenernas avlägsna eko och sjukvårdarnas febrila arbete runt soffan. Ryan, som stod bredvid mig och höll min hand i ett krampaktigt grepp, vände långsamt på huvudet. Hans ögon var mörka, fyllda av en skrämmande insikt.
