– Och vad hände sedan?! ropar Ryan, vars röst darrade av raseri och skräck. Varför har ingen någonsin sagt något? Varför växte jag upp med att tro att hon dog i en olycka?
– För att det var historien Mamma målade upp, snyftade Jessica. Brygden orsakade en massiv inre blödning hos Clara. Hon fördes till sjukhus i all hast, precis som vi gör med Emily nu. Men läkarna hann aldrig rädda henne. Hon dog på operationsbordet, och barnet… du, Ryan… du räddades genom ett akut kejsarsnitt i sista sekund, men Mamma såg till att mörklägga allt. Hon hotade alla inblandade läkare, hon mutade personal, och hon skapade en perfekt lögn om en bilolycka för att skydda sitt eget skamfilade anseende och sin sjuka övertygelse.
Sjukvårdaren Henrik, som febrilt övervakade min droppslang och hjärtmonitor, kastade en snabb, dyster blick på syskonen.
– Om det är samma substans… en koncentrerad extrakt av Atropa belladonna blandad med okända rötter och toxiska svampar… så bryter den ner blodkärlens väggar och framkallar en okontrollerad livmoderskontraktion, muttrade han dystert. Det är ett mirakel att hon fortfarande andas. Vi är tre minuter från sjukhuset. Håll henne vid medvetande!
Ambulansen saktade in med ett kraftigt ryck och svängde skarpt in genom akutmottagningens upplysta portar. Dörrarna slets upp utifrån av ett team väntande läkare och sjuksköterskor i blå kläder.
– Akut kejsarsnitt! skrek Henrik medan båren rullades ut i den kalla nattluften och in genom de automatiska glasdörrarna. Placentaabruption misstänks, samt misstänkt toxisk förgiftning från okänd substans! Förbered op-sal tre omedelbart!
Världen förvandlades till ett bländande vitt hav av lysrör, springande ben, skrikande maskiner och panikartade röster. Ryan höll min hand in i det längsta, tills en sköterska mjukt men bestämt drog bort honom vid dörrarna till operationssalen.
– Ni får inte följa med in, sir. Vi måste operera nu!
– Emily! skrek Ryan medan dörrarna slog igen framför ansiktet på honom.
Jag lämnades ensam bland läkarna, med masken över ansiktet och den brinnande smärtan som slet isär min kropp, medan tankarna snurrade runt den fruktansvärda sanningen: Margaret hade försökt mörda min svärmor för tjugosex år sedan med samma gift, och nu försökte hon göra om det med mig och mitt barn.
Timmarna som följde i väntrummet var som en utdragen mardröm. Ryan satt hopkurad på en plaststol med huvudet i händerna, medan Jessica stod vid fönstret och stirrade ut i mörkret, skakande av kyla och chock. De hade förhörts kort av polis som hade larmats till sjukhuset av sjövårdarna, men eftersom Margaret hade flytt från platsen innan polisen hann dit, pågick nu en intensiv jakt efter henne över hela Atlanta.
Klockan visade tidig morgon när dörrarna till operationssalen äntligen öppnades. En trött kirurg med svettpärlor i pannan och blodstänkta operationskläder kom ut i korridoren.
Ryan flög upp från stolen som skjuten ur en kanon och sprang fram till läkaren.
– Hur är det med dem?! Lever de?!
Kirurgen drog av sig munskyddet och log ett svagt, men tröstande leende.
– Det var en kamp mot klockan, Ryan. Koncentrationen av gifter i hennes blodomlopp var extremt hög, och vi var nära att förlora henne under ingreppet på grund av kraftiga blödningar. Men vi lyckades få ut barnet i srey tid, och vi har rensat hennes system så gott vi kunnat.
Ryan sjönk ner på knä med händerna mot ansiktet och lät gråten bryta igenom – en blandning av lättnad, sorg och gränslös skräck.
– Och… och barnet? viskade han med bruten röst. Är bebisen frisk?
– Det är en liten flicka, svarade kirurgen och klappade honom varmt på axeln. Hon är starkare än vi vågade hoppas på. Hon skriker som en krigare. Men hon kommer att behöva övervakas på neonatalavdelningen de närmaste dygnen på grund av resterna av substansen i blodet. Emily vilar ut på uppvaket nu. Hon mår efter omständigheterna bra.
Jessica slöt upp bredvid sin bror och lade sin hand på hans axel medan hennes egna tårar rann fritt.
– Vi klarade det, viskade hon. Hon lyckades inte den här gången heller.
Men glädjen och lättnaden skulle inte få vara länge. För medan solen sakta började stiga över Atlantas horisont, ringde sjukhusets fasta telefon i receptionen, och en säkerhetsvakt kom springande mot dem med ett allvarligt uttryck i ansiktet.
– Ryan? Är det här anhörig till Emily och Ryan Miller?
– Det är jag, svarade Ryan och reste sig snabbt upp, med hjärtat återigen i halsgropen. Vad har hänt?
– Polispatrullen som skickades till er bostad för att gripa Margaret… de fann dörren uppbruten. Och… och Margaret är spårlöst försvunnen. Men de hittade en lapp på köksbänken, skriven med hennes handstil.
Vakten räckte över en hopvikt papperslapp till Ryan. Med darrande fingrar vek Ryan upp den och läste högt för Jessica:
»Blodet kan inte luras, och förbannelsen bryts först när cirkeln är sluten. Jag kommer efter det som är mitt. Ni kan inte gömma er för familjens sanning.«
