Det pulserande, rytmiska pipet från en hjärtmonitor var det första som trängde igenom mörkret. Det lät inte som den droppande kranen i badrummet. Det lät som liv. Mitt liv. Och, vilket ett snabbt, instinktivt tryck mot min runda mage bekräftade: mitt barns liv.

Jag gick in i det varma huset. Det var tyst. Jag tog av mig kappan och skorna, kände det varma trägolvet under mina strumpor. Jag rörde mig genom korridorerna med ljudlösa steg, hela vägen upp till Victorias rum.

Jag sköt upp dörren försiktigt. I ljuset från en liten nattlampa formad som en måne, låg hon och sov. Hennes små andetag var jämna, fridfulla. Maria, barnflickan, satt i en fåtölj i hörnet och läste en bok i skenet av en läslampa. Hon nickade tyst mot mig och lämnade rummet för att ge oss ensamtid.

Jag gick fram till sängen och satte mig på kanten. Jag strök en mörk hårslinga från Victorias panna. Hennes hud var mjuk, doftade av lavendel och barnschampo.

Världen där ute var en mörk och rovdjursfylld plats. Det fanns alltid nya monster. Nya Marcus. Nya Elaines. Nya Julian Thornes. Män och kvinnor som trodde att makt innebar rätten att ta från andra.

Jag hade blivit formad i det mörkret. Jag hade lärt mig deras språk, deras metoder. Men när jag tittade på Victoria visste jag varför jag aldrig skulle bli som dem. De slogs för erövring. De slogs för ego.

Jag slogs för kärlek. Och den kärleken hade gjort mig oövervinnerlig.

Jag lutade mig ner och kysste hennes varma panna. Runt min ankel, dold under kläderna, vilade Aegis. En tyst väktare. En vaktpost som aldrig sov.

Men inatt var larmen tysta. Inatt var pulsen lugn. Inatt kunde vi äntligen sova.