Det pulserande, rytmiska pipet från en hjärtmonitor var det första som trängde igenom mörkret. Det lät inte som den droppande kranen i badrummet. Det lät som liv. Mitt liv. Och, vilket ett snabbt, instinktivt tryck mot min runda mage bekräftade: mitt barns liv.

Victoria var mitt allt. Hon hade mina ögon, men ingenting av Marcus grymhet. Hon var ren glädje, obefläckad av det mörker som hennes existens hade skapats ur. För henne hade jag byggt ett imperium. För henne hade jag blivit ett monster i andras ögon, för att skydda det vackra i vår värld.

Min telefon vibrerade i min ficka. En speciell, tung vibration. Krypterad linje.

Jag drog fram telefonen och såg Silas namn. “Ja?”

“Clara, du måste komma ner till centralen. Nu”, sa han. Hans röst, normalt så lugn, hade en skarp kant.

Jag gick omedelbart. Källaren var ett rum fullt av servrar och stora skärmar som övervakade allt från fastighetens perimetersäkerhet till globala dataflöden för Aegis-nätverket. Silas och två av hans analytiker arbetade frenetiskt vid tangentborden.

“Vad händer?” frågade jag och ställde mig bakom dem.

“Vi är under attack”, sa Silas och pekade på den största skärmen, som visade en massiv, röd ström av trafik som pulserade mot företagets brandväggar. “Det här är ingen vanlig överbelastningsattack. Det är en koordinerad, högteknologisk inträngning. De använder kvantalgoritmer för att försöka knäcka vår huvudkryptering.”

“Vem?”

“Jag kan inte spåra källan ännu, de studsar genom hundratals proxyservrar över hela världen. Men signaturen är aggressiv och oerhört välfinansierad. De siktar inte på att stänga ner oss. De försöker kopiera Aegis Zero.”

Aegis Zero var hjärtat i hela vår operation. Det var källkoden, själva DNA:t för hur våra biosensorer tolkade och lagrade mänskliga känslor och fysiska reaktioner. Om någon fick tag i Zero, kunde de inte bara läsa all data vi någonsin samlat in, de kunde manipulera den. De kunde fejka larm, eller ännu värre, radera bevis för faktiska brott i realtid.

“Thorne”, sa jag. Det fanns inget tvivel. Julian Thorne hade varnat mig i Genève. Nu försökte han slå in dörren.

“Stäng ner de externa anslutningarna”, beordrade jag omedelbart. “Gå över till det lokala intranätet. Isolera Zero i valvet. Ingen data får lämna våra fysiska servrar.”

“Det kommer att innebära att nya användare tillfälligt inte kan synkronisera sina enheter till molnet”, varnade en analytiker.

“Gör det. Hellre en tillfällig driftstörning än att vi förlorar kontrollen över allt. Silas, höj beredskapen runt fastigheten till nivå röd. Thorne verkar inte i ett enda lager. Om han attackerar oss digitalt, kommer han att vilja distrahera oss fysiskt.”

Silas nickade och började ge order i sitt headset. Jag stirrade på de blinkande skärmarna. Spelet hade eskalerat.

Tre dagar senare kom det första fysiska draget. Men det kom inte från torpeder i natten. Det kom genom en stämningsansökan.

Mina advokater ringde tidigt på morgonen. Elaine Voss, som hade levt under radarn i över tre år, hade plötsligt anlitat en armada av stjärnadvokater i New York. Hon hade lämnat in en stämningsansökan på tusentals sidor där hon krävde omedelbar, övervakad umgängesrätt med Victoria, och hävdade att jag led av svår paranoia och isolerade barnet på ett sätt som var skadligt för hennes utveckling.

“Hon har inga pengar”, sa jag i telefonen och stirrade ut genom fönstret på säkerhetspatrullerna. “Någon finansierar det här.”

“Clara, de har lämnat in en begäran om en omedelbar psykologisk utvärdering av dig, samt ett interimistiskt beslut om att Victoria ska överlämnas till en neutral vårdnadshavare under utredningen”, sa min chefsadvokat. “Domaren som tilldelats fallet, domare Harriman, är känd för att vara… oförutsägbar.”

“Han är känd för att vara köpt”, rättade jag honom. Jag kände till Harriman. Han hade kopplingar till gamla pengar, samma kretsar som Thorne och Elaine en gång tillhörde.

“Vi kan stoppa utlämningen av barnet, men vi måste inställa oss i rätten på torsdag. Elaine kommer att vara där. Pressen har redan fått nys om det. De sätter upp en cirkus.”

Jag lade på luren och log, ett kallt leende som nådde hela vägen till mina ögon.

Thorne var smart. Han använde det juridiska systemet som en rökridå. Han visste att jag skulle tvingas kasta alla mina resurser på att skydda Victoria i domstol, och medan jag var upptagen med Elaine och advokaterna, skulle han öka trycket på mina servrar.

Men Thorne hade missat en avgörande detalj. Han trodde att han hade valt min svaghet. Han insåg inte att Victoria var den enda anledningen till att jag ännu höll tillbaka min sanna potential för förstörelse. När man hotade mitt barn, upphörde alla regler.

Elaine Voss satt i baksätet på en svart stadsjeep på väg mot domstolen på Manhattan. Hon bar en lånad, men obefläckad Chanel-dräkt. Hennes hår var färgat och lagt. För första gången på tre år kände hon doften av makt.

Mannen bredvid henne, Vance, tittade på sin klocka. “Kom ihåg instruktionerna, fru Voss. Ditt jobb i rättssalen är att se ut som en sörjande, desperat farmor. Du ska gråta. Du ska vädja. Du ska prata om hur mycket du älskar flickan.”