Jag vände mig om och gick, med Silas tätt i hälarna. Men när vi satt i den skottsäkra limousinen på väg mot flygplatsen, kände jag hur pulsen slog lite hårdare i min hals. Julian Thorne var inte en man som tog ett nej. Han var en varning om att det förflutna bara var en uppvärmning.
Tusentals mil därifrån, i en grå och fuktskadad cell i det federala fängelset i Marion, satt Marcus Voss.
Tre år hade gått sedan natten i badrummet. Han hade tappat muskelmassa. Den perfekta solbrännan var borta, ersatt av en fängelseblekhet som fick hans kinder att se insjunkna ut. Hans ögon var dock desamma. Mörka, beräknande och fyllda av ett bottenlöst, puttrande hat.
Ett metalliskt klick ekade när den tunga dörren till besöksrummet öppnades. En vakt förde in honom till ett av de små båsen som var separerade av tjockt plexiglas. På andra sidan glaset satt en man i en grå kostym. Han såg inte ut som en av de offentliga försvarare Marcus ibland tvingades träffa. Han såg ut som dyra pengar.
Marcus lyfte på luren. “Vem är du?”
Mannen på andra sidan log tunt. “Mitt namn är Vance. Jag representerar en klient som har ett… gemensamt intresse med er, herr Voss.”
“Jag har inga intressen längre”, muttrade Marcus. “Min kära ex-fru såg till att plocka mig på allt. Och jag sitter här i tjugotvå år till. Såvida du inte har en helikopter och en änterhake med dig, är det här ett slöseri med tid.”
“Min klient har något mycket bättre än en helikopter, herr Voss. Han har resurser som får din mammas gamla förmögenhet att se ut som fickpengar. Vi är intresserade av Clara Sterling.”
Marcus ögon smalnade. Namnet ensamt var nog för att få hans käkmuskler att spännas. “Ställ dig i kö. Halva världen verkar älska henne, och andra halvan vill ha hennes teknologi.”
“Min klient vill krossa henne”, sa Vance lugnt. “Han planerar en fientlig manöver mot Sterling Biotech. Men Clara Sterling har byggt en fästning. Hon är paranoid, omgiven av säkerhetsfolk och litar inte på någon. Vi behöver distrahera henne. Vi behöver slå mot hennes svagaste punkt.”
“Hennes dotter”, viskade Marcus, och ett sjukt litet leende spred sig över hans läppar. “Victoria.”
“Precis. Men Clara har ett säkerhetsteam kring barnet som liknar Secret Service. Vi kan inte bara gå fram till henne. Vi behöver någon som kan manipulera systemet. Någon som har rättslig status, eller åtminstone resterna av en.” Vance lutade sig fram mot glaset. “Din mamma, Elaine. Hon lever för närvarande i vad jag förstår är ganska… blygsamma förhållanden.”
“Hon bor i en skokartong och dricker billigt vin”, sa Marcus kallt. Han brydde sig inte om sin mor. Inte egentligen. Hon hade misslyckats med att rädda honom, vilket i hans ögon var oförlåtligt.
“Om din mor kunde övertygas att inleda en massiv, offentlig vårdnadstvist och en stämning gällande farföräldrars rättigheter, uppbackad av obegränsade juridiska medel från vår sida, skulle det tvinga Clara att fokusera sina resurser på en civilrättslig mardröm. Samtidigt vill vi att din mor, med hjälp av vårt team, arrangerar ett… avledande manöver. Ett försök att ta barnet ur Claras vårdnad. Bara tillräckligt länge för att skapa totalt kaos. Under det dygnet kommer min klient att infiltrera Sterlings servrar.”
Marcus lutade huvudet på sned. “Och vad får jag ut av att spela pjäser åt er?”
“När min klient kontrollerar Sterling Biotech, kommer bevisen som satte dig här inne att granskas igen. Vi har domare i våra fickor. Vi kan ordna en resning. Hittar vi ett ‘fel’ i de biometriska loggarna, ett ‘tekniskt fel’ som ogiltigförklarar bevisen, kan du vara ute om sex månader.”
Marcus stirrade på Vance. Frihet. Ordet smakade nästan metalliskt i hans mun, så länge sedan var det han senast smakat det. Frihet, och chansen att äntligen se Clara falla. Han kom ihåg hur hon hade log med blod i munnen. Han ville se det leendet utplånas för alltid.
“Min mamma gör vad som helst för att få tillbaka sin status”, sa Marcus. “Säg åt henne att jag skickade dig. Hon kommer att lyda.”
Säkerheten kring min egendom i norra staten New York var inte bara rigorös; den var militariserad. Fastigheten, omgärdad av höga murar och insvept i skogen vid en frusen sjö, såg ut som ett modernt arkitektoniskt mästerverk av sten och glas. Men glaset var pansarglas, stenen var förstärkt med titanramar, och skogen var full av rörelsesensorer och värmekameror kopplade direkt till Silas kommandocentral i källaren.
Jag stod i vardagsrummet, insvept i en kashmirtröja, och såg ut över den snötäckta gräsmattan. I rummet bredvid hörde jag Victorias ljusa skratt. Hon lekte med sin barnflicka, Maria, en kvinna som var noggrant utvald inte bara för sin pedagogiska kompetens utan även för sin bakgrund inom kampsport.
