— Det här är till mamma, rör det inte! — min man gömde delikatesserna i kylskåpet och förbjöd mig och barnen att röra dem.

I kylskåpet fanns nästan ingenting: en kastrull soppa, ett halvt paket smör och rester av billig korv.

Alina kom ut från rummet. Hon är redan fjorton år. Hon tittade på mig snett underifrån.

— Mamma, mina sista strumpbyxor har gått sönder. Kan jag ha jeans på mig?

— Självklart kan du det.

— Och kommer vi att äta?

— Det kommer vi. Är du hungrig?

— Nej. Jag äter hos farmor. Pappa sa att det skulle bli ett fantastiskt bord där. Fisk, kaviar… Det var så länge sedan jag åt röd fisk.

Mitt hjärta snördes samman av smärta.

Barnet drömde om en bit fisk.

Och hennes far körde fisken till sin mamma, som läkarna sedan länge förbjudit hälften av dessa produkter.

Vi gjorde oss i ordning och åkte dit.

Jag bar min enda anständiga klänning, köpt för många år sedan. Den hade blivit lite trång, men det fanns inga pengar till en ny.

Tamara Petrovna öppnade dörren.

I en sammetsmorgonrock, med en pampig frisyr och doften av dyra parfymer.

— Åh, äntligen är ni här. Kom in. Men var lite tysta, jag har huvudvärk.

I rummet stod ett vackert dukat bord. Vit duk, kristallglas, festporslin.

Men rätterna på bordet visade sig vara ganska enkla: kokt potatis, vanlig sill med lök, oliviersallad, vinägrett och stekt kyckling.

Jag såg mig omkring förvirrat.

— Men var är allt det andra?

— Vadå för något? — frågade svärmor förvånat.

— Fisken. Kaviaren. Den rödryggade fisken. De dyra ostarna. Vitja tog ju med sig det.

Vitja satt bredvid sin mamma och blev plötsligt märkbart nervös.

— Äh, det där… — Tamara Petrovna viftade nonchalant med handen. — Det är min present. Jag ställde in allt i kylskåpet. Varför ställa fram det på bordet? Ni kommer ändå inte att uppskatta det. Barnen dräller, spiller och smutsar ner. Och det räcker till mig länge. Jag ska göra smörgåsar till kaffet på morgnarna.

Det susade i mina öron.

Bredvid satt Alina, som drömt så mycket om att få smaka på fisken. Jag såg hur hårt hon knöt sina händer om gaffeln.

— Det betyder alltså att vi inte ens får smaka? — sa jag långsamt. — Vitja spenderade familjens pengar medan barnen åt upp den billiga korven. Och allt detta bara för att du skulle gömma undan maten från dina egna barnbarn?

— Nadja, håll käften! — Vitja hoppade upp. — Det är min bonus! Mina pengar!

— Dina? Vi har ett bolån. Skulder för el och vatten. Dottern har inga vinterskor. Men du köper delikatesser till din mamma för tiotusentals?

— Våga inte räkna vem som äter vad! — skrek svärmor. — Jag visste alltid vilken sorts människa du är! Kom hit till ett färdigt hem och klagar ändå!

— Till ett färdigt hem? — jag skrattade nervöst. — Jag arbetar utan lediga dagar. Jag tvättar golv för att köpa frukt till era barnbarn. Och ni gömmer maten för dem.

— Det händer dem ingenting! De får äta potatis!

I det ögonblicket reste sig Alina från bordet.

— Jag vill inte ha potatis. Jag vill hem.

Vanja började gråta.

— Vi går nu, — sa jag till barnen. — Vi går.

— Sitt ner! — skrek Vitja. — Skäm ut mig inte!

— Jag skämmer inte ut dig. Jag vill bara inte delta i den här förnedringen längre.

Vi gick ut i hallen.

Vitja sprang efter oss.

— Om du går nu så kommer du inte in i huset igen! Jag byter lås!

— Lägenheten står i mitt namn. Och bolånet betalar jag också. Så det är jag som kommer att byta lås.

Vi klädde på oss och gick mot utgången.

Svärmodern skrek efter oss om otacksamhet och samvetslöshet.

— Du kommer att ångra dig! Vem vill ha dig med två barn? — ropade Vitja efter oss.

— Mina barn behöver mig. Jag behöver mig själv. Men en man som tar maten från sina egna barn för sin mammas nycker, nej.

Ute var det kallt och blåsigt.

— Mamma, kommer vi verkligen aldrig att få smaka på fisken? — frågade Alina tyst.

Jag tog fram mobilen, öppnade bankappen och kollade den tillgängliga krediten.

Det fanns fem tusen hryvnia kvar.

— Vi ska smaka. Redan idag. Vi köper fisk, tårta och allt vi vill ha.

— Och pappa?

— Och pappa får äta potatis. Tillsammans med sin mamma.

Den kvällen dukade vi upp till en riktig fest i vårt lilla kök. Jag köpte forell, goda pålägg, Alinas favoritost och en stor tårta. Vi skrattade, tittade på en komedi och kände oss för första gången på länge lyckliga.

Vitja kom inte.

Han ringde inte ens.

På natten fick jag en notis från banken.

“Transaktion nekad. Otillräckliga medel”.

Han hade försökt betala för en taxi med mitt kort och visste inte att jag hade spärrat det direkt efter att jag lämnat svärmodern.