— Det här är till mamma, rör det inte! — min man gömde delikatesserna i kylskåpet och förbjöd mig och barnen att röra dem.
— Lägg tillbaka det omedelbart! Det här är inte till dig!
Min mans skarpa utrop fick mig att rycka till. Femårige Vanja tappade av förvåning paketet med den dyra rökta korven. Den dunsade ner i linoleumgolvet. Det var tur att förpackningen inte sprack.
Vitja hoppade genast fram till sonen, tog upp korven, borstade av den mot sina shorts och stoppade skyndsamt tillbaka den i kylskåpet. Dessutom ställde han den på den översta hyllan, dit barnet definitivt inte skulle kunna nå.
— Vitja, varför reagerar du så? — frågade jag medan jag rörde om i soppan på spisen. Köket fylldes av doften av stekt lök. — Barnet ville bara ha en smörgås.
— Det är ingen fara, han får vänta, — fräste min man missnöjt och stängde dörren till det gamla kylskåpet som vi en gång köpt på avbetalning. — Låt honom äta bovete. Det finns kvar i kastrullen. Det är nyttigt.
— Bovetet är redan slut. Kotletterna tog slut igår.
— Koka ett ägg då! — svarade han irriterat och vände sig mot mig. — Är du en mamma eller inte? Den här korven är köpt till mamma. Och den dyra osten också. Och den rödaktiga fisken. Imorgon har hon jubileum — sextio år. Jag köpte särskilt bra varor för att duka upp ett värdigt bord. Men så fort ni ser något gott — så slukar ni allt direkt.
Jag stängde av gasen och gick fram till bordet. På vaxduken syntes gamla tefläckar. Vanja satt på pallen och snörvlade medan han gnuggade sitt kliande öga med sin lilla knytnäve.
— Mamma, jag är hungrig, — sa han tyst.
— Strax, min solstråle.
Jag strök honom över håret, som doftade av barnschampo, tog fram en limpa och skar en skiva. Det fanns väldigt lite smör kvar, så jag bredde på ett tunt lager. Det var en vecka kvar till löning. Ovanpå lade jag en skiva av den billigaste doktorskorven som jag köpt på rea.
Vanja började genast äta och tog stora tuggor med en aptit som om han inte ätit på länge.
Vitja såg på detta med irritation.
— Ser du? Han äter ju. Och du sa att han var hungrig. Du har skämt bort barnen totalt.
— Skämt bort? — frågade jag och kände hur en tung ilska steg inom mig. — Vi har levt på makaroner och gröt i en månad nu. Alina har trasiga vinterskor och går i sneakers i kylan. Men du köper dyr ost och fisk till din mamma.
— Mamma är helig! — förklarade han patetiskt. — Hon har fostrat oss och ägnat hela sitt liv åt familjen! Men du klagar bara. Inga pengar, inga pengar… Du borde arbeta bättre.
— Jag arbetar redan. På två jobb. Och på kvällarna tvättar jag trappuppgångar för att få det att gå ihop. Medan du ligger på soffan.
— Nu börjar det igen… — han grimaserade. — Hon tvättar golv. Hjältinnan.
Han viftade avvärjande med handen och gick in i rummet. En minut senare hördes ljudet av TV:n därifrån. Ännu fler nyheter och politiska diskussioner.
Jag satte mig på pallen och tittade på kylskåpet. På den översta hyllan låg en hel förmögenhet: röd fisk, kaviar, rödryggad fisk, dyra ostar. För den summan hade vi kunnat äta oss mätta hela familjen i mer än en vecka.
Allt detta var köpt för hans bonus, som han valt att förtiga. Jag såg av en slump en banknotis på hans telefon när han duschade.
“Löneinsättning: 75 000 hryvnia”.
Till mig hade han berättat en helt annan historia. Han försäkrade mig om att han bara fått trettio tusen och att resten påstods ha dragits av på grund av böter och avdrag.
Nu blev det tydligt vart pengarna hade tagit vägen.
Han hade helt enkelt beslutat att spendera dem på sin mamma Tamara Petrovnas jubileum.
En kvinna som under alla dessa år aldrig gratulerat barnbarnen på deras födelsedagar. En kvinna som kallade mig för en utfattig och ständigt betonade att hennes son kunde ha hittat en bättre fru. En kvinna som ägde en rymlig lägenhet i stadens centrum, hyrde ut en annan lägenhet, men aldrig hjälpte oss ens med en småslant.
Kvällen förflöt i tystnad. Vitja satt framför TV:n, jag hjälpte Alina med läxorna och Vanja byggde något av klossar på mattan.
På morgonen steg min man upp tidigare än alla andra, tog på sig sin festskjorta och började göra sig i ordning.
— Jag åker till mamma för att hjälpa till med förberedelserna. Ni får komma vid tvåtiden. Och klä barnen ordentligt, de ser alltid ut som föräldralösa.
Han tog väskorna med delikatesser, smällde i dörren och gick.
Jag blev kvar med barnen.
