Hennes skott kom inte i snabba skurar. De kom i en mördande, rytmisk metronom-takt. Hon missade inte mitten av en enda måltavla. Där Logan hade skjutit dubbelskott för att vara säker, räckte det med ett för Sophia. Hon lade vapnet mot axeln, andades ut, lät skottet gå och var redan på väg till nästa position innan tomhylsan hade träffat marken.
När hon var klar med bana sex tittade banfunktionären på sin timer, slog på den två gånger som om den var trasig, och tittade sedan upp på Sophia med vidöppna ögon.
Hon var inte snabbare än Logan. Hon låg exakt en halv sekund efter honom totalt. Men hon hade använt femton färre kulor, och hennes träffbild såg ut som om någon hade stansat ut hålen med en hålslagare.
“Vem är hon?” viskade funktionären till Grant när Sophia tyst packade ihop sin utrustning för att gå vidare.
Grant log, ett mörkt, tillfredsställt leende. “Hon är stormen som är på väg.”
Stage Seven: Änkemakaren
Efter lunchrasten samlades alla runt den sista banan. Stage Seven.
Inom polis- och militärkretsar i Texas var “Stage Seven” mer än bara en hinderbana; det var en legend. David Hayes hade designat den under sitt sista år som aktiv instruktör. Den kallades inofficiellt för “Änkemakaren”. Den var brutal. Den testade inte hur bra du kunde skjuta när du var utvilad; den testade hur bra du kunde skjuta när ditt hjärta slog tvåhundra slag i minuten och dina muskler skrek av mjölksyra.
Banan krävde att skytten sprintade sextio meter med full utrustning, bar en fyrtio kilo tung sandsäck (för att simulera en skadad kollega) över en barrikad, släppte den och därefter omedelbart engagerade mål på avstånd från tjugo ända upp till sexhundra meter. Målen var små, gömda i skuggor och vissa av dem var rörliga. Som om inte det vore nog blåste en oberäknelig sidovind över dalen just här.
Det var här tävlingen alltid avgjordes. Det var här mångas drömmar dog.
Logan Barrett stod vid startlinjen och sträckte på nacken. Han såg fokuserad ut, men det fanns en hinna av svett på hans panna. Han visste att marginalerna var små. Han sneglade mot Sophia, som stod helt stilla i skuggan av ett träd, blundade och andades lugnt. Hon bar Davids tunga, svarta gevär i en rem över bröstet.
“Dags att stänga showen,” sa Logan högt för att publiken skulle höra. Han fick några uppmuntrande rop från sina sponsorer.
Startsignalen tjöt.
Logan flög iväg. Han tacklade sandsäcken, slängde upp den på axeln med ett grymtande och kastade sig över barrikaden. Han var snabb, otroligt snabb. Men när han intog sin skjutposition märktes ansträngningen. Hans andning var tung, och pipan på hans ultralätta kolfibergevär darrade något.
Han började skjuta. De första närliggande målen föll snabbt. Ping, ping, ping.
Sedan kom han till långdistansmålen. Vinden i dalen hade friskat i. Logan siktade på fyrahundrametersmålet, ett litet stålkex stort som en tallrik. Han sköt. Damm virvlade upp en halvmeter till vänster. Miss.
Han svor högt, justerade siktet, sköt igen. Ping. Träff.
Han gick vidare till sexhundrametersmålet. Det tog honom fyra skott att träffa det. Han avslutade banan med ett vrål av frustration och drog ur magasinet. Hans tid var utmärkt – snabbast hittills av alla tävlande – men de missade skotten kostade honom tidsstraff. Ändå trodde de flesta att det räckte. Ingen hade någonsin skjutit Stage Seven perfekt. Det var mänskligt omöjligt när man nyss burit fyrtio kilo.
Logan log ansträngt mot publiken, tog emot en handduk från sin assistent och ställde sig med korslagda armar vid sidan av banan. Han tittade på Sophia. “Din tur, Hayes. Låt oss se vad pappa lärde dig.”
Publiken var nu en massiv folkmassa. Hela tävlingen hade stannat upp. Till och med korvförsäljaren hade lämnat sitt stånd för att titta.
Sophia gick fram till startlinjen. Hon tog inte av sig sin olivgröna jacka. Hon bar inga handskar. Hon tittade upp mot himlen en sekund, kände hur vinden lekte i hennes korta, mörka hår, och sänkte sedan blicken. Hennes ögon var helt tomma. Ingen rädsla. Ingen nervositet. Bara absolut, iskallt fokus.
Grant Mercer stod bredvid domaren med timern. Han nickade mot henne.
“Skytt redo?” frågade domaren, rösten darrade lite.
Sophia gav ett minimalt nick.
“Standby.”
BEEP!
Sophia rörde sig. Det var inget vilt sprintande. Hon rörde sig med en jämn, kraftfull kadens, som ett rovdjur som jagar ifatt ett byte. Hon nådde sandsäcken, gick ner i en perfekt knäböj, grep tag i handtagen och reste sig med benen. Hon hivade inte säcken över barrikaden som Logan gjort; hon använde barrikadens lutning för att rulla över den smidigt med minimal energiåtgång, landade mjukt på andra sidan och fällde omedelbart ut benstöden på sin fars gamla M14.
