Grant bara skakade på huvudet och började samla ihop sina papper. “David Hayes var den bästa skytten jag någonsin träffat. Han lärde upp mig. Han lärde upp halva polisstyrkan i den här staten. Men han brukade alltid säga att det fanns en person han vägrade tävla mot, för han visste att han skulle förlora.”

Logan rullade med ögonen. “Låt mig gissa. Hans lilla flicka?”

“Nej,” svarade Grant och mötte Logans blick. “Kapten Sophia Hayes. Huvudinstruktör för den federala insatsstyrkans skarpskytteprogram. Och om jag var du, Barrett, skulle jag sluta oroa mig för dina sponsorer och börja oroa mig för hur du kommer att se ut när hon är klar med dig.”

Logan stelnade till, men hans ego vägrade låta honom visa svaghet. Han ryckte på axlarna, rättade till sin keps och marscherade ut ur tältet mot VIP-området.

Ute på grusparkeringen hade Sophia öppnat bakluckan på sin dammiga, omärkta SUV. Runt omkring henne stod tävlande i grupper, skrattade, drack energidrycker och visade upp sina senaste, svindyra vapen. Deras utrustning glänste av kolfiber, titan och anpassade optiska sikten. Det var ett hav av färgstarka tävlingströjor.

När Sophia drog ut sitt vapenfodral blev det plötsligt väldigt tyst hos den närmaste gruppen skyttar. Några av dem pekade och började skratta öppet.

Fodralet var en relik. Det var ett gammalt, militärgrönt Pelican-fodral från 90-talet, täckt av repor, bucklor och flagnande färg. Ett av spännena var utbytt mot en bit paracord, och kanterna var kantstötta som om det hade slängts ut ur en rörlig helikopter. I en värld där utseende och status hade blivit allt, såg Sophias utrustning ut som skräp.

“Titta på det där,” hördes en kille i neonfärgad tröja säga till sin vän. “Hittade hon den där på en loppmarknad? Jag slår vad om att vapnet inuti hålls ihop av silvertejp.”

Sophia hörde dem, men hennes puls ökade inte ett enda slag. Hon kände den välbekanta stillheten sänka sig över henne, “bubblan” som hennes far brukade kalla det. Det tillstånd där allt utom målet, andningen och avtryckaren slutade existera.

Hon böjde sig ner och klickade upp de tröga låsen. Med ett dovt knarrande öppnade hon locket.

Skratten från gruppen bredvid dog ut omedelbart.

Där inne, vilande i perfekt utskuret skumgummi som hade formats om dussintals gånger under åren, låg inte ett skrotvapen. Där låg ett mästerverk i mattsvart stål. Det var Davids gamla M14, kraftigt modifierad, ombyggd och balanserad med en precision som gränsade till besatthet. Träkolven hade bytts ut mot ett tungt, anpassat chassi. Pipan var tjock och designad för extrem räckvidd. Den hade inga sponsorklistermärken, inga pråliga färger. Blankslitet stål vittnade om tusentals och åter tusentals timmars användning.

Det var inte ett tävlingsvapen. Det var ett vapen byggt för krig. Det var byggt för att aldrig klicka, aldrig missa och aldrig svika sin ägare, oavsett om de låg i lera, sand eller snö.

En äldre sergeant från delstatspolisen, som stod en bit bort, drog efter andan när han såg det. Han hade varit med för tjugo år sedan. Han kände igen serienumret som var ingraverat på sidan av chassit, och han kände igen den unika mynningsbromsen som David Hayes själv hade svarvat fram i sitt garage 1999.

“Herregud,” viskade sergeanten och tog av sig sina solglasögon. “Är det där… är det Davids bössa?”

Ryktet spred sig som en löpeld över skjutbanan. Inom tjugo minuter hade hela atmosfären på Hill Country Officers Relief Match förändrats. Nybörjarna och sponsor-ryttarna förstod inte riktigt vad som pågick, men veteranerna, polismännen som faktiskt hade tränat under David, kände hur håren reste sig på armarna. Davids dotter var här. Och hon bar hans vapen.

Tävlingen börjar

De första sex stationerna (stages) i matchen var designade för att testa snabbhet, rörlighet och grundläggande precision. Logan Barrett var, som förväntat, fenomenal. Han flög genom banorna. Hans rörelser var explosiva, hans omladdningar tog bråkdelen av en sekund, och hans skott smattrade mot plåtmålen som en symaskin. Publiken jublade. Han avslutade bana sex med en tid som var nästan tre sekunder snabbare än förra årets rekord, och han passade på att buga dramatiskt mot åskådarna.

Sophia sköt i sista gruppen. Hon hade inga åskådare i början, förutom Grant som stod tyst i bakgrunden med ett anteckningsblock.

När signalen ljöd för Sophias första runda hände något märkligt. Hon rörde sig inte med Logans explosiva hastighet. Det fanns inget ryckigt, inget forcerat över hennes rörelser. Hon rörde sig som vatten. Varje fotnedsättning var beräknad, varje lyft av vapnet var så effektivt att det såg långsamt ut, ända tills man tittade på klockan.

Ping. Ping. Ping.