Del 2: Arvet i stålet
Sjukhusrummet hade luktat av starkt antiseptiskt medel, vissnande blommor och det kalla, beska kaffet som Sophia hade druckit ur en pappersmugg i tre dagar. Det var ett minne som ständigt spelades upp i hennes undermedvetna, skarpare än något kikarsikte hon någonsin tittat igenom.
David Hayes, mannen som hade lärt en hel generation av poliser och soldater hur man överlever ett eldstrid, låg då inbäddad bland vita lakan som verkade alldeles för stora för honom. Cancern hade tagit hans muskler, hans röst och hans energi, men den hade aldrig rört hans ögon. De var fortfarande lika skarpa och beräknande som hos en prickskytt som bedömer vindriktningen.
“Du kommer att åka dit,” hade David väst fram, hans röst inte mer än ett raspigt eko av den dånande stämma som brukade eka över skjutbanorna.
“Pappa, snälla. Vi behöver inte prata om matchen nu,” hade Sophia svarat och försiktigt lagt sin hand över hans tunna, pappersliknande hud.
“Jo, det gör vi,” envisades han och kramade hennes hand med en oväntad, desperat styrka. “Matchen har blivit för stor, Sophie. Det är bra… pengarna hjälper familjerna. Men vissa av dem… de har glömt varför vi är där. De kommer i sina sponsrade tröjor, med vapen som kostar mer än en polisbil, och de skjuter för kamerorna. De skjuter för sina egna egon.”
Han hade hostat, en djup, smärtsam kramp som skakade hela hans bräckliga kropp. Sophia hade sträckt sig efter vattenglaset, men han viftade bort det.
“Jag vill att du åker dit,” fortsatte David när han återfått andan. Hans blick borrade sig in i hennes. “Jag vill inte att du åker dit som min dotter. Jag vill inte att du håller något tal. Jag vill att du åker dit och visar dem vad riktigt skytte handlar om. Inte snabbhet för sakens skull. Utan disciplin. Respekt. Jag vill att du påminner dem om att det handlar om överlevnad, inte show.”
Han hade dragit av sig sin gamla ID-bricka, den hundbricka han alltid bar sedan sin egen tid i armén, och lagt den i hennes hand. Metallen var varm från hans kropp.
“Ta min gamla bössa. Den i det grå fodralet,” hade han viskat, hans ögon slutna nu. “Och Sophie… vinn inte bara. Ödmjuka dem.”
Tre dagar senare var han borta.
Nutid. Registreringstältet.
Ljudet av en walkie-talkie bröt den paralyserande tystnaden som hade sänkt sig över registreringsbordet. Grant Mercer, vars ansikte fortfarande var askgrått av chocken över att se sin döde väns dotter, svalde hårt. Han släppte inte blicken från Davids hundbricka som vilade mot Sophias blöta jacka.
Logan Barrett, den åttfaldige mästaren som precis hade spillt isvatten över henne för att hon inte flyttat sig tillräckligt snabbt, stod kvar med den tomma plastmuggen i handen. Hans arroganta leende hade falnat, men han förstod fortfarande inte allvaret i situationen. Han var en man van vid att vara i centrum, sponsrad av tre olika vapentillverkare, klädd i en specialsydd tävlingsskjorta täckt av logotyper. Han såg Sophia, klädd i slitna, omärkta kläder, och han såg inget hot.
“Okej, jag förstår,” sa Logan och försökte bryta spänningen med ett halvhjärtat skratt. “Hon kände killen som startade det här. Trevligt. Kan vi återgå till registreringen nu? Jag har en tid att passa och jag vill hinna värma upp innan Stage Seven.”
Grant vände långsamt på huvudet. Blicken han gav Logan kunde ha smält stål.
“Du har ingen aning om vem du pratar med, Barrett,” sa Grant med en röst som var farligt låg.
Sophia lade en lugnande hand på Grants arm. Hennes ansiktsuttryck var helt oberört, en perfekt mask av professionell likgiltighet. Det var samma kyla som gjorde henne till en av militärens mest fruktade instruktörer.
“Det är okej, Grant,” sa hon mjukt. Hon torkade obesvärat bort några droppar vatten från hundbrickan och stoppade in den under skjortan igen. Hon tittade på Logan. Hennes blick var inte arg. Den var analyserande, som om hon tittade på ett pappersmål på trehundra meters avstånd och bedömde hur vinden skulle påverka träffen.
“Jag är registrerad,” sa Sophia till Grant, ignorerade Logan fullständigt. “Jag går och förbereder min utrustning.”
Logan fnös när hon vände sig om. “Lycka till, nybörjare. Försök att inte skjuta dig själv i foten på bana tre.”
Sophia stannade inte. Hon svarade inte. Hon bara försvann ut genom tältöppningen, ut i den gassande Texas-solen där ljudet av avlägsna skott redan hade börjat eka över kullarna.
När hon var utom hörhåll lutade sig Grant fram över bordet mot Logan.
“Du gör ett misstag, Logan,” sa Grant tyst. “Ett väldigt stort misstag.”
“Snälla, Grant,” log Logan och slängde plastmuggen i en papperskorg. “Hon ser ut som om hon inte ens äger ett vapenbälte. Vad ska hon göra? Gråta sig till en seger?”
