Zubov försökte resa sig, men benen lydde honom inte.

Han kröp fram till Artems fötter och grep tag i hans byxben med smutsiga händer.

— Chef!

Artem Sergejevitj!

Förlåt!

Jag gjorde något dumt!

Förstör mig inte!

Jag har lån, min mamma är svårt sjuk… jag ska arbeta av allt!

Jag ska betala killarna!

Ring inte polisen, då får jag sparken för alltid, de sätter mig i fängelse!

— De kommer att sätta dig i fängelse, bekräftade Artem lugnt.

— Det kommer de absolut att göra.

— Men var mänsklig! ylade Zubov.

— Vi är ju män, jag gjorde bara ett misstag!

Det kan hända vem som helst!

Artem tog ett steg tillbaka med avsmak.

— Ett misstag?

Du gjorde inget misstag.

Du struntade fullständigt i reglerna.

Och den gången — i mänsklighet.

Skillnaden är bara att då stod min sons liv på spel, och nu står mina anställdas hälsa på spel.

En polisbil med blinkljus körde redan fram till stationens grindar.

— Du gillar lagen, major? frågade Artem och såg på mannen som kröp vid hans fötter.

— Du sade till mig då: ”Lagen är densamma för alla.”

Så svara då inför lagen.

Artikel 143 i strafflagen.

Brott mot arbetsmiljökraven som lett till allvarlig skada på hälsan.

— Nej, inte det!!! skrek Zubov när poliserna dök upp i dörröppningen.

Den här gången fanns det varken självsäkerhet eller flin.

Det fanns bara en ynklig, bruten liten människa som släpades mot bilen under armarna.

Rättegången blev ett avskräckande exempel.

Artem anlitade de bästa juristerna för de skadade killarna.

Zubov fick ett års straffkoloni i öppen anstalt och en enorm bot som han kommer att få betala av resten av sitt liv.

På kvällen kom Artem hem.

Julja matade ettårige Danjka med gröt.

Den lille skrattade och kladdade maten över hela bordet.

— Varför ser du så tankfull ut? frågade hans fru.

— Det är inget särskilt, sade Artem, gick fram och kysste henne medan han andades in hennes välbekanta doft.

— Jag träffade en gammal bekant.

Det visar sig att allt i livet kommer tillbaka till sitt ursprung.

— Vad kommer tillbaka?

— Bumerangen, Julja.

Man måste stå till svars för allt.

Han satte sig vid bordet och log mot sin son.

Utanför föll snön, men nu verkade den inte längre skrämmande, utan hemtrevlig och lugn.