— Upp i hytten!

Snabbt! skrek han och hoppade själv ut i snön, direkt i tofflor.

De hann till BB i sista minuten.

Juljas tillstånd blev kritiskt, och det krävdes en hård kamp för barnets liv.

Två veckor under sträng övervakning av läkarna, tårar och böner i sjukhuskorridoren.

Artem förlorade rättegången.

Zubov skrev en perfekt rapport.

Indraget körkort i ett och ett halvt år och trettio tusen i böter.

Men det var en småsak.

Det viktigaste var att sonen överlevde.

Men majorens ansikte — välmätt, likgiltigt — glömde Artem aldrig.

Ett år gick.

Artem stod vid panoramafönstret i sitt nya kontor.

Nu var han chef för de regionala elnäten.

Karriären hade skjutit fart snabbt: den gamle chefen hade gått i pension, och aktieägarna hade godkänt den unge, hårdföre ingenjören.

Dörren knarrade.

Chefsenergetikern, gamle Iljitj, kom in.

— Artem Sergejevitj, vi har fått en ny kille skickad hit.

Till transformatorstationen.

Elektriker av tredje graden.

En före detta polis, sägs det.

— Polis?

Artem vände sig inte om.

— Och vad har han här att göra?

— Han fick sparken från myndigheterna.

En skum historia, tydligen fastnade han i en mutaffär, men saken tystades ner, så han avskedades bara för olämplighet.

Och i byn finns det inget jobb, så han kom till oss.

Mycket högmod, men ingen nytta… antagligen köpte han sina papper.

— Efternamn?

— Zubov.

Gennadij Zubov.

Artem vände sig långsamt om.

Tystnaden i rummet bröts bara av luftkonditioneringens surrande.

— Zubov alltså… sade han tyst.

— Låt honom börja sitt skift på stationen i morgon.

Jag kommer personligen dit för att kontrollera hans behörighet.

Nästa dag var det stökigt på transformatorstationen.

Arbetslaget förberedde omkopplingar.

Zubov stod vid sidan om och rökte slött.

Arbetskläderna satt säckigt på honom och hjälmen var uppskjuten i nacken.

Han såg äldre ut, uppsvälld, men samma mätta fräckhet gick fortfarande att läsa i hans blick.

— Hallå, du där! skrek han åt förmannen.

— Hur länge ska vi hålla på?

Det är snart lunch för mig.

— Zubov, kontrollera schemat! svarade förmannen.

— Fack nummer sex.

Vi tar det ur drift för reparation.

Artem följde allt detta från fönstret i driftledningsrummet.

Han såg hur Zubov, utan att ens titta i omkopplingsblanketten, gick fram till facken.

— Sexan, femman… vad spelar det för roll, mumlade den före detta majoren och tog tag i spaken.

Han tog fel.

Han gick fram till det fjärde facket, som låg under full belastning.

— Stopp! skrek förmannen, men det var för sent.

Zubov ryckte i brytaren.

Dånet var sådant som om blixten hade slagit ner i byggnaden.

En bländande ljusbåge, en kaskad av gnistor, lukten av bränd plast och ozon.

Tryckvågen kastade Zubov bakåt, och han föll till golvet och skyddade ansiktet med händerna.

Två killar som stod bredvid träffades också — de fick svåra skador.

— Ring ambulans!

Bryt matningen!

Artems order lät tydliga och hårda.

När röken hade skingrats gick Artem ner.

Zubov satt på golvet och smetade sot och tårar över ansiktet.

Han hade inte skadats allvarligt — han räddades av att blixten slog åt sidan — men skräcken hade förvandlat honom till ett skakande vrak.

— Jag ville inte… jag tog fel… siffrorna var utslitna där… mumlade han med skallrande tänder.

Artem gick fram tätt inpå.

Hans skor knastrade mot det krossade glaset.

— Res dig upp.

Zubov lyfte huvudet.

De röda ögonen mötte direktörens tunga blick.

Först förstod han inte.

Sedan tittade han noggrannare.

Och plötsligt blev hans ansikte alldeles vitt.

— Du… kraxade han.

— Det var du… i Opeln…

— Just det, nickade Artem.

— Samma person som du skickade ut till fots i kylan.

Med en födande hustru.

Zubov försökte resa sig, men benen lydde honom inte.

Han kröp fram till Artems fötter och grep tag i hans byxben med smutsiga händer.

— Chef!

Artem Sergejevitj!

Förlåt!

Jag gjorde något dumt!

Förstör mig inte!

Jag har lån, min mamma är svårt sjuk… jag ska arbeta av allt!

Jag ska betala killarna!

Ring inte polisen, då får jag sparken för alltid, de sätter mig i fängelse!

— De kommer att sätta dig i fängelse, bekräftade Artem lugnt.

— Det kommer de absolut att göra.

— Men var mänsklig! ylade Zubov.

— Vi är ju män, jag gjorde bara ett misstag!

Det kan hända vem som helst!

Artem tog ett steg tillbaka med avsmak.

— Ett misstag?

Du gjorde inget misstag.

Du struntade fullständigt i reglerna.

Och den gången — i mänsklighet.

Skillnaden är bara att då stod min sons liv på spel, och nu står mina anställdas hälsa på spel.

En polisbil med blinkljus körde redan fram till stationens grindar.

— Du gillar lagen, major? frågade Artem och såg på mannen som kröp vid hans fötter.

— Du sade till mig då: ”Lagen är densamma för alla.”

Så svara då inför lagen.