— Körning i berusat tillstånd.

Bilen till beslagstomten.

Bärgningsbilen är redan på väg.

— Vad är det ni gör?! skrek Artem och grep tag i hans ärm.

— Det är vinter!

Det är natt!

Hur ska hon kunna gå?!

Zubov skakade av sig hans hand med avsmak.

— Det bryr jag mig inte om.

Du borde ha tänkt på det tidigare.

— Kör åtminstone henne då!

Ni har ju en varm tjänstebil!

— Jag är ingen taxi, röt majoren.

— Försvinn härifrån och gå till fots!

Ta med passageraren.

Ni kan väl stoppa någon på vägen.

Det finns gott om godtrogna idioter.

Han vände sig om och gick in i den varma vakthytten, och smällde högt igen dörren bakom sig.

De följande fyrtio minuterna mindes Artem för resten av sitt liv.

Han stod i vinden och skyddade Julja med sin egen kropp.

Bilarna susade förbi och kastade snö över dem.

Ingen ville stanna i snöstormen.

Julja hängde nästan på honom redan, och hon blev bara sämre och sämre.

De blev upplockade av en gammal KamAZ-lastbil.

När föraren såg en gravid kvinna stå i en snödriva bromsade han så hårt att släpet sladdade.

— Upp i hytten!

Snabbt! skrek han och hoppade själv ut i snön, direkt i tofflor.

De hann till BB i sista minuten.

Juljas tillstånd blev kritiskt, och det krävdes en hård kamp för barnets liv.

Två veckor under sträng övervakning av läkarna, tårar och böner i sjukhuskorridoren.

Artem förlorade rättegången.

Zubov skrev en perfekt rapport.

Indraget körkort i ett och ett halvt år och trettio tusen i böter.

Men det var en småsak.

Det viktigaste var att sonen överlevde.

Men majorens ansikte — välmätt, likgiltigt — glömde Artem aldrig.

Ett år gick.

Artem stod vid panoramafönstret i sitt nya kontor.

Nu var han chef för de regionala elnäten.

Karriären hade skjutit fart snabbt: den gamle chefen hade gått i pension, och aktieägarna hade godkänt den unge, hårdföre ingenjören.

Dörren knarrade.

Chefsenergetikern, gamle Iljitj, kom in.

— Artem Sergejevitj, vi har fått en ny kille skickad hit.

Till transformatorstationen.

Elektriker av tredje graden.

En före detta polis, sägs det.

— Polis?

Artem vände sig inte om.

— Och vad har han här att göra?

— Han fick sparken från myndigheterna.

En skum historia, tydligen fastnade han i en mutaffär, men saken tystades ner, så han avskedades bara för olämplighet.

Och i byn finns det inget jobb, så han kom till oss.

Mycket högmod, men ingen nytta… antagligen köpte han sina papper.

— Efternamn?

— Zubov.

Gennadij Zubov.

Artem vände sig långsamt om.

Tystnaden i rummet bröts bara av luftkonditioneringens surrande.

— Zubov alltså… sade han tyst.

— Låt honom börja sitt skift på stationen i morgon.

Jag kommer personligen dit för att kontrollera hans behörighet.

Nästa dag var det stökigt på transformatorstationen.

Arbetslaget förberedde omkopplingar.

Zubov stod vid sidan om och rökte slött.

Arbetskläderna satt säckigt på honom och hjälmen var uppskjuten i nacken.

Han såg äldre ut, uppsvälld, men samma mätta fräckhet gick fortfarande att läsa i hans blick.

— Hallå, du där! skrek han åt förmannen.

— Hur länge ska vi hålla på?

Det är snart lunch för mig.

— Zubov, kontrollera schemat! svarade förmannen.

— Fack nummer sex.

Vi tar det ur drift för reparation.

Artem följde allt detta från fönstret i driftledningsrummet.

Han såg hur Zubov, utan att ens titta i omkopplingsblanketten, gick fram till facken.

— Sexan, femman… vad spelar det för roll, mumlade den före detta majoren och tog tag i spaken.

Han tog fel.

Han gick fram till det fjärde facket, som låg under full belastning.

— Stopp! skrek förmannen, men det var för sent.

Zubov ryckte i brytaren.

Dånet var sådant som om blixten hade slagit ner i byggnaden.

En bländande ljusbåge, en kaskad av gnistor, lukten av bränd plast och ozon.

Tryckvågen kastade Zubov bakåt, och han föll till golvet och skyddade ansiktet med händerna.

Två killar som stod bredvid träffades också — de fick svåra skador.

— Ring ambulans!

Bryt matningen!

Artems order lät tydliga och hårda.

När röken hade skingrats gick Artem ner.

Zubov satt på golvet och smetade sot och tårar över ansiktet.

Han hade inte skadats allvarligt — han räddades av att blixten slog åt sidan — men skräcken hade förvandlat honom till ett skakande vrak.

— Jag ville inte… jag tog fel… siffrorna var utslitna där… mumlade han med skallrande tänder.

Artem gick fram tätt inpå.

Hans skor knastrade mot det krossade glaset.

— Res dig upp.

Zubov lyfte huvudet.

De röda ögonen mötte direktörens tunga blick.

Först förstod han inte.

Sedan tittade han noggrannare.

Och plötsligt blev hans ansikte alldeles vitt.

— Du… kraxade han.

— Det var du… i Opeln…

— Just det, nickade Artem.

— Samma person som du skickade ut till fots i kylan.

Med en födande hustru.